Gästbok

Varmt välkommen att skriva i vår gästbok!

Tänk på att inte skriva sådant som kan såra eller ge annat obehag. Skriv inte heller namn eller andra uppgifter om personer om du inte har deras samtycke. Det är inte tillåtet att använda gästboken för att göra reklam. Inlägg som bryter mot dessa enkla regler kommer att tas bort.

15 Replies to “Gästbok”

  1. Ni luras med det ordet ”suicidprevention” då ni på allvar egentligen bara vill ha med efterlevande till de som begått självmord att göra. Att söka hos er med självmordstankar gör bara att folk undrar vad man har hos er att göra.

    Jag vet inte vad de är för prevention ni menar, kanske menar ni prevention för de som funderar på att ta livet av sig för att de är efterlevande efter någon som tagit sitt liv.

    1. Hej! Det är riktigt att den stödjande delen av vårt arbete riktar sig till efterlevande. Vi måste prioritera det för det finns ingen annan organisation som jobbar med den frågan. Det finns dock många bra organisationer som sysslar med stöd i olika former till den som mår dåligt eller har självmordstankar. Exempelvis Minds självmordslinje, Nationella hjälplinjen, Jourhavande präst, SHEDO med flera. Den suicidpreventiva delen av vår verksamhet handlar om ett informations- och intressepolitiskt påverkansarbete, medverkan i brukarråd, föreläsande med mera. Hoppas du är nöjd med svaret.

  2. Det finns ett ”innan” och det finns ett ”efter” – inget mitt emellan.

    Om 9 dagar har det gått exakt ett år sedan min älskade storebror tog livet av sig. Jag har förstått att vi alla bearbetar sorgen på olika sätt och jag är inte så säker på att jag vet vad som väntar mig härnäst. Första två veckorna var mörka, så innerligt mörka… jag låg mest på soffan och kollade serier och filmer som jag inte minns något av idag! Efter några veckor började jag ”fungera” igen- fast mer likt en robot. Allt var fortfarande väldigt mörkt. Jag gjorde det jag skulle men jag kände inte så mycket- överhuvudtaget. Jag var apatisk. Det enda jag kunde tänka på just då var hur han tog sitt liv och hur tungt det måste varit för polisen att lämna beskedet till oss. Och så var jag trött! Trött som aldrig förr. Jag ville mest sova. Efter några månader började jag drömma om min bror… många drömmar om att han kom tillbaka och att han sa att han inte alls var död. Längre fram vart det mer otäcka drömmar- rentav mardrömmar… drömmar om hans kalla, livlösa kropp på bårhuset. Idag består mina dagar av flashbacks och gråtattacker om vartannat. Dagarna ägnar jag åt jobb och skola men på kvällarna finns det ingen tillflykt… då gråter jag konstant. Ångest mediciner är det enda som hjälper mot min insomnia… Och det är ensamt.

    Ångesten och sorgen har byggts upp under året och jag har nog inte riktigt förstått förrän i början av denna sommaren att min storebror faktiskt inte kommer komma tillbaka… I en tsunami av känslor tillbringade jag vår första gemensamma födelsedag ensam, utan min bror… Det blev mitt uppvak. Jag trodde jag var i chock första veckorna, men nu förstår jag att jag varit i chock längre än så… Kanske är jag fortfarande i chock? Vem vet. Vill jag ens veta?
    Jag och min storebror har en lång historia tillsammans… det är två år mellan oss. Vi var väldigt nära, även om han varit borta mycket då han kämpat med sitt drogmissbruk dem senaste 15 åren. Jag kämpade med mitt medberoende i många, många år. Det är mycket som behövs bearbetas och det känns så väldigt mörkt. Jag har haft väldigt svårt att kolla på bilder tagna innan han dog… Jag kan inte associera mig med den person jag var då och det är så otroligt smärtsamt. Livet utan min storebror känns hopplöst. Jag vill inte acceptera att han är borta och jag vill inte leva utan honom, samtidigt så vet jag att han äntligen fått ro… något han inte haft på många, många år. Men jag hade gett vad som helst for att få hålla om min bror en sista gång…

    1. Hej Josefine
      Det måste vara fruktansvärt att förlora ett syskon som ju du har gjort och på det här så outhärdligt grymma sätt. Jag har själv mist min dotter och det är 14 år sedan så jag har accepterat att hon inte finns med oss längre men vi talar mycket om henne och har alltid gjort så på det sättet lever hon vidare med oss.
      När det gäller dig så skulle jag vilja tipsa dig om SPES Ungdom som har både en egen hemsida och även finns på instagram och på fb. Ta kontakt med dem och du kommer att få både igenkännande och ett fint stöd av andra som även de mist syskon.
      http://www.spesungdom.se eller marcus.eriksson@spes.se (Ungdomsansvarig)

  3. Det har gått några år sedan dödsfallet. Jag har kämpat för att orka leva vidare. Än idag kämpar jag för att må bra. Utan mediciner skulle jag inte överleva sorgen. Det är inte så bra ställt med mig. Min själ är död. Jag kommer aldrig att bli lycklig igen. Allt har stannat. Jag lever men det är inte så här jag vill leva. Jag har fått all hjälp som finns och får fortfarande. Livet blir inte så roligt för vissa.

    1. NN
      Livet blir inte så roligt för vissa skriver du men det är nog så att livet blir inte så roligt för någon som mist en älskad människa på det här grymma o oförklarliga sättet!
      Hela vår tillvaro slås ju sönder och hur skall vi då kunna känna glädje när livet lagt en stor svart filt över oss som hindrar oss att andas och leva.
      Det tar många år innan vi kan hantera en hel dag utan att tänka på det som hänt, utan att ha de hemska minnesbilderna framför näthinnan, utan att gråta när vi ser någon som liknar den vi mist, när vi här musik som är förknippad med den vi mist, när vi äter den mat hen älskade. Hur skall vi kunna börja leva igen?
      En kvinna skrev en gång till mig att hen tog sitt liv, inte mitt och jag tänker leva mitt liv fullt ut. Först reagerade jag så starkt på det hon skrev men nu 14 år senare förstår jag henne bättre.
      Jag tror vi kan inte bara leva genom en människa oavsett om det är en livskamrat, ett barn el en nära vän. Vi får försöka hitta ett eget sätt att leva.
      Den vi mist kommer vi alltid bära med oss på vägen, använda sånt vi uppskattade hos den människan om det så är ord, fina tankar el annat som gav oss sån glädje och som vi nu kan bära med oss i det här efterlivet.
      Jag vill kunna skratta och tänka på vilken humor min dotter hade, le åt gester jag nu kan känna igen hos hennes dotter, minnas hur hon älskade att laga/äta mat innan hon blev en annan, innan sjukdomen tog allt det där fina ifrån henne.
      Hon har fått frid och det är det enda som jag tröstar mig med. Men jag tänker leva mitt liv fullt ut om jag får vara frisk. Är snart 70 år men känner att jag har fortfarande så mycket att ge.
      Hoppas du också hittar ditt sätt att leva med förlusten och sorgen. Varm kram!

  4. Har ikväll pratat med en underbar varm människa på SPES telefonjour!
    Ville bara tacka dig igen <3

    1. Lika stort tack till dig Patrick, både för inlägget och för samtalet!
      Med ljus och kärlek till dig och dina anhöriga.

    2. Stort Tack för de värmande orden till den som gav dig det fina stödet!
      Vi har en fantastiskt grupp SPES medlemmar som ideellt bemannar SPES telefonjour, varje kväll året runt ger de ett medmänskligt stöd telefonledes mellan kl 19-22. En mycket värdefull insats i SPES verksamhet! <3
      Tack för att du visar din uppskattning, Patrick!
      Mvh Inger Händestam, Ordförande Riksförbundet SPES

  5. Min storebror Lennart Wikström begick självmord i april 1981 jag hans lillebror Kjell tillängnar i inte allfört ljust minne hans bortgång.

    1. Hej Kjell!
      Har helt missat att skicka en hälsning till dig. Ber om ursäkt!
      Ja 1981 talade man just inte så mycket om självmord som man gör idag och förstår att du måste levt i en väldigt ”tyst sorg” efter honom.
      Jag känner som själv miste en dotter 2004 har märkt en enorm skillnad på hur man idag talar/skriver om det. Det är ju en väldigt svår och komplicerad sorg ofta som följd då man mist någon i självmord och det är aldrig för sent att tala om sin förlust o sorg.
      Vet inte var du bor men du är alltid välkommen till våra stöd/samtalsträffar vilket många gör även om det gått 30-50 år sedan man mist en närstående.
      Gå gärna in o se på samtalsträffar på vår hemsida o se om det finns någon där i närheten där du bor. Du är varmt välkommen. Glöm inte heller vår telefonjour som har öppet varje kväll kl. 19-22. Ring o tala med en medmänniska där.

  6. Träffade idag Monica Winnberg Buhr på RSMH i Örebro och blev nyfiken på SPES som jag aldrig hört talat om?

    1. Hej Peter!
      Som du kanske sett här nu på vår hemsida så har Riksförbundet SPES funnits i över 30 år. Vi har just firat 30 år. Bli gärna medlem så får du vår fina tidning Förgätmigej 4 ggr/år att läsa mer om jubileét + en massa annat om vad vi gör i SPES. Du är varmt välkommen!

  7. Min mamma begick självmord i Januari. Hon blev 57år. Jag var 21år när jag hittade henne. Jag har själv överlagt självmord flera gånger. Men jag älskar livet, trotts att det är svårt att älska utan henne. Jag saknar henne varje dag. Jag har gått i terapi och ätit antidepressiva, men inget har hjälpt. Min terapi har varit att resa, besöka andra länder och göra allt jag varit rädd för tidigare. Jag har varit livrädd för havet, men både snorklar och surfar nu. Jag litar på att hon skyddar mig på något vis, så att jag kan fortsätta leva.
    Jag älskar dig mamma.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

5 × fyra =