Ulrika Karlsson om förlusten av sin pappa och bror

Ulrika Karlssons pappa tog sitt liv i december 2018 och hennes bror tog sitt liv ett halvår senare. Hon beskriver den tiden som att leva i en torktumlare.

Foto: Roger Carlsson/Oskarshamns-Tidningen

Från SPES hashtag #jagvillberätta 

Vad tycker du varit svårast i din förlust?

– Det var jobbigt efter pappa, att han inte orkade mer. Vi hade ingen förvarning över huvud taget utan trodde att han hade mycket på jobbet bara. Men när min lillebror också tog sitt liv fick jag ännu värre skuldkänslor eftersom jag visste att han mådde dåligt och kände att jag kunde gjort ännu mer. Jag var även tvungen att hantera min egna sorg och samtidigt kunna stötta min egna familj, då allt kom som en chock för oss alla. Det gör ont att tänka på att jag hade min familj att luta mig mot medan han var mer ensam i sin sorg efter pappa, även om han fick professionell hjälp. Min bror var 25 år och hade hela livet framför sig. 

Hur tycker du om att prata och minnas din pappa och din bror?

– Jag och min pappa stod varandra väldigt nära. Vi pratar ofta om minnen av dom tillsammans. Jag tycker mycket om att prata om dem och mina barn har ställt många frågor om dem och om döden. Vi har haft fina samtal med barnen om hur morfar och morbror mådde och att de inte orkade längre. 

Vad har hjälpt dig i sorgen?

– Jag tycker att jag blir hjälpt av att prata om det som har hänt, det är min bearbetning. Jag pratar både med dem som är mig nära och med nya personer. Det är så man minns dem och ett sätt för mig att komma framåt i min sorg. Mina barn som är 7 och 11 år har fått mig att skratta. Jag och min mamma har kommit närmare varandra också. Jag har så fantastiska samtal tack vare SPES med folk som varit med om liknande händelser. Det hjälper mig också att sprida kunskapen om att självmord är så vanligt till andra, till exempel via lokalmedia. 

Du höll nyligen SPES första samtalsträff i Oskarshamn. Hur gick det?

– Vi fick hålla det digitalt men det gick bra och vi fick deltagare även från andra städer. Julen är jobbig för så många så det var uppskattat med en träff. För hälften av oss är det första julen utan den saknade. Nu i jul tänker jag också tillbaka på minnen, tittar på bilder och saknar min pappa och lillebror extra mycket.