Jag stelnade till av insikten att det var julafton om några timmar

Anna Kansell växte upp i en till synes välfungerande familj men mamman led av psykisk sjukdom vilket drabbade hela familjen, inte minst barnen.

Julen står för dörren och ett avkopplande jullov väntar för många. Men för vissa kan jullovet vara en plåga.  Den psykiska ohälsan kan finnas där du minst anar, och de drabbade och deras anhöriga är ofta bra på att dölja det. För barn i drabbade familjer innebär det en konstant skam och oro, och att de inte får den hjälp de så väl behöver.

Jag stelnade till av insikten att det var julafton om några timmar, och att mamma hade fått ett utbrott. De fick inte inträffa samtidigt, för nu skulle det inte bli en bra julafton.

Helt utan förvarning, högg hon med en bestämd rörelse tag i toppen på granen och svingade den med kraft runt i rummet, i flera varv, samtidigt som hon skrek. På sin väg runt slog den emot väggarna och bokhyllan, innan hon slutligen släppte den och föll ihop på golvet, alldeles intill granen. Jag höll andan. Pappa, som först hade duckat för den plötsliga manövern, lyfte försiktigt upp granen från golvet, som om den for illa av att ligga där, och lutade den mot väggen. Lamporna och sladdarna hade delvis lossnat och hängde i oordning och golvet var fullt av barr. Mamma gråtjämrade sig och fick det där konstiga lätet, ett tjockt utdraget ljud. Rösten var en annans, mörk och förtvivlad.
Jag ville inte se mer. Ville inte höra.

Scenen beskriver en julaftonsnatt under min uppväxt, då mina föräldrar försökte få granen rak i sin julgransfot, innan den skulle kläs. Händelsen är bara en i raden av oräkneliga utbrott och självmordsförsök, som kantade min uppväxt på 70- och 80-talet i en, på ytan, lyckad familj men med en mamma som led av psykisk ohälsa. En sjukdom som aldrig fick synas utåt och som vår familj med gemensamma krafter gjorde allt för att dölja.

Bilden av tomtebolyckan kunde inte vara mer fel

Vi var, utåt sett, en lyckad familj. Mina föräldrar hade bra jobb, ett stort socialt umgänge och var måna om att vi barn skulle ha det bra. Vi bodde i ett fint hus och åkte ofta på semester, var hela och rena och hade fina kläder.

I vårt hem lyste tomtebolyckan starkt. Adventsljusstakarna kom upp i exakt rätt tid. Pepparkakor och lussekatter bakades till första advent. Huset pyntades enligt konstens alla regler, inklusive julkrubban. Julkakor och julgodis bakades, sillen lades in och skinkan griljerades. Fina julklappar inhandlades och varenda vrå städades. Julaftonen firades ofta med hela släkten, ibland var det bara vi i familjen. Men mammas psykiska ohälsa, tillsammans med hennes pedantiska läggning, var en olycklig kombination. Ibland kraschade hon timmarna före julaftonens morgon.

Innanför hemmets fyra väggar var vi en dysfunktionell familj, som låtsades vara fungerande. Mammas ångest, depressioner och utbrott höll oss i ett fast grepp och fick oss andra att ständigt tassa på tå för att inte av misstag trigga igång något hos henne. Skulden, skammen och oron blev mina ständiga följeslagare, och det dysfunktionella blev vår vardag.

Ingen skulle få veta

Som barn berättade jag aldrig för någon om rädslan, som väcktes när mamma skrek. Jag berättade heller aldrig om paniken då hon lämnade hemmet i vredesmod eller om alla turer till psykiatrin. På den tiden var det ett närmast tabubelagt ämne och ingen pratade högt om att någon var deprimerad eller hade ångest. Det var skamfyllt att söka hjälp, vilket ledde till att många lät bli. Det var som att vi inom familjen hade en tyst överenskommelse om att hålla hemligheten för oss själva. Som barn vill man ju vara som alla andra och inte sticka ut. Så jag höll tyst. Men det innebar också att ingen utanför familjen såg, och att vi inte fick den hjälp vi så väl behövde.

Den som lider av psykisk ohälsa behöver få professionell hjälp, men hela familjen har behov av stöd. Inte minst barnen, som behöver få det begripliggjort och få en trygghet via andra personer. Mitt råd till dig som är drabbad är att berätta och inte dölja vad du genomgår. Du är inte ensam, och det är inte farligt att berätta.

Den psykiska ohälsan kan finnas där du minst anar

Idag vet jag att vi inte var ensamma, något jag trodde då.
Grannen med den moderiktiga klädseln och de välartade barnen, den lojala kollegan med den spännande fritiden, eller kanske till och med en nära vän som tystnar i perioder, utan att du reflekterar över varför. Alla kan de lida av psykisk ohälsa, men vara bra på att dölja det och du anar ingenting. Eller det kanske du gör, men du frågar inte, vill inte lägga dig i.

I dessa familjer finns det ofta barn, barn som tiger av lojalitet och som lider i tysthet. Som har fostrats i att upprätthålla en fasad, och som hellre offrar vänskap eller ger bort sina käraste ägodelar, än avslöjar att deras mamma eller pappa inte är ”som alla andra”. Samma barn lider extra mycket under loven, då de ofta är utlämnade till just detta. De barnen behöver trygghet, få känna gemenskap och veta att de inte är ensamma. Vi behöver se dem och erbjuda dem hjälp. Vi måste våga fråga och lägga oss i.

Du har med all säkerhet någon i din närhet som inte mår psykiskt bra, eller som har en familjemedlem som inte gör det. Fundera gärna på hur du kan ge ditt stöd. Var inte rädd för att fråga eller ta din misstanke vidare. Våga vara obekväm. Det kan både rädda liv och lysa upp tillvaron för de drabbade.

Det är den allra bästa julklappen du kan ge.

/ Anna Kansell

Texten är publicerad i vår medlemstidning Förgätmigej nr 4/2021.

Anna Kansell
Fotograf: Magnus Länje.

Har skrivit den autofiktiva boken Ingen skulle få veta om en flickas uppväxt i en, på ytan, lyckad familj, men där mammans ångest och utbrott styr familjen med järnhand. Med inslag av dagboksanteckningar samt journalutdrag från mammans vistelser på psyket, skildras familjens liv från att flickan var tre år och fram till den ödesdigra dagen, då mamman tog sitt liv.