Foto: Lena Katarina Johansson
I fjol fick Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen ett regeringsuppdrag att ta fram ett underlag för en ny nationell strategi för psykisk hälsa och suicidprevention. Ett arbete som sker i samverkan med 23 myndigheter.
Åsa Sohlgren, redaktör för SPES medlemstidning Förgätmigej har intervjuat Jenny Telander som är biträdande enhetschef för Enheten för psykisk hälsa och suicidprevention hos Folkhälsomyndigheten.
Sveriges nollvision för suicid och nuvarande nationella handlingsprogram för suicidprevention antogs 2008 och nu har arbetet alltså påbörjats för att ta fram ett förslag på ett nytt program, eller strategi, som ska vara färdig 2023.
Jenny Telander är utredare på Folkhälsomyndigheten sedan 2007 och började arbeta med frågor som rör suicid och suicidprevention 2014. Hon tycker att det nuvarande handlingsprogrammet är bra, som ett övergripande stöd i arbetet både på nationell nivå, regionalt och på kommunal nivå.
– Det ger stöd och tyngd att det finns ett riksdagsbeslut för att jobba med självmordsprevention på alla samhällsnivåer. Tidigare sågs det som en fråga enbart för psykiatrin, men när handlingsprogrammet beslutades vidgades perspektivet till att även bli befolkningsinriktat och folkhälsofrämjande, det vill säga att förebyggande insatser kan göras även i exempelvis skolan, säger hon.
Den nya nationella strategin, som Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen fått ett gemensamt uppdrag att ta fram ett förslag till, gäller även psykisk hälsa men området suicidprevention ska vara en tydlig del.
– Dessa områden är väldigt närliggande så det är svårt att dra en knivskarp gräns. Som insatser i skolan för att lära barn och unga livskunskap. Det motverkar psykisk ohälsa och är därigenom suicidpreventivt. Samtidigt, när vi minskar tillgången till medel och metoder för att ta sitt liv är det mer tydligt att det är just suicidprevention, säger hon.
Jenny Telander tycker att det finns fördelar med att ta ett bredare grepp och arbeta förebyggande i tidigare stadier i livet där hela samhället har ansvar för psykisk hälsa och suicidprevention.
– Det är inte så snävt och det gör att vi får ett bredare engagemang för suicidprevention. Det är lättare att få med sig många fler på banan när vi har en bred förankring och alla vet vad som ska göras.
En del i detta bredare grepp är att även 23 andra myndigheter är delaktiga i framtagandet av den nya strategin. Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen som är samordnare har samlat in underlag från bland andra Polismyndigheten, Kriminalvården, Migrationsverket, IVO och arbetsmarknadsmyndigheter och från organisationer inom bland annat mänskliga rättigheter och olika funktionsnedsättningar.
– Olika organisationer, som NASP, Nationellt centrum för suicidprevention, har också fått möjlighet att inkomma med egna analyser som underlag till den kommande strategin. Och vi har även gjort en genomgång av andra länders nationella strategier inom området psykisk hälsa och suicidprevention, säger Jenny Telander.
Hon tar upp vården och bemötandet av personer med olika psykiatriska tillstånd men också att det finns en hög överrepresentation av suicid i socialtjänstens register.
– Det visar hur viktigt det är att jobba med livsvillkor och välfärdsinsatser för att undvika att människor hamnar i situationer där livet blir så tufft att de inte ser någon annan utväg än att ta sitt eget liv, menar Jenny Telander.
Vi pratar om skolan och vikten av att kunna gå ut grundskolan och gymnasieskolan med godkända betyg.
– Det är fem gånger högre självmordsrisk för personer som lämnar grundskolan med ofullständiga betyg jämfört med elever med höga betyg. Det kan få konsekvenser längre fram i livet. De kan till exempel få svårare att få jobb och det kan lätt bli en snöbollseffekt där problemen blir större och större. För att förebygga detta kan man titta närmare på varför de inte fick godkända betyg till att börja med, säger Jenny.
Unga, 15-29 år, är den grupp där självmorden inte minskar utan istället har en svag ökning. I den gruppen finns också en ökning av självrapporterade psykiska besvär.
– Det är en liten grupp men ändå oroväckande. Ökningen tyder på att det är något i vårt samhälle som är besvärande för unga idag. Många känner pressen att klara av skolan och vet om att det kan vara svårt att komma ut på arbetsmarknaden, samtidigt som vissa också kan känna press att se bra ut och få bekräftelse genom t.ex. sociala medier. Den oroande utvecklingen började dock redan på 90-talet och tidigt 00-tal, vilket var innan sociala medier kom. Troligtvis är det en rad olika faktorer som bidragit, och där ett tuffare samhällsklimat över lag kan spela in. Samhället tycks inte vara lika förlåtande för de som inte passar in, på många plan, säger Jenny Telander.
Vad har fungerat mindre bra med nuvarande handlingsprogram? Vilka lärdomar kan vi dra?
– En viktig lärdom vi drar inför den kommande strategin är behovet av en plan för implementering och uppföljning. Så att det blir tydligt vem som har ansvar för vad. Det ingår i uppdraget den här gången att ta fram en plan för strategins genomförande och ett system med indikatorer för uppföljning. När det gäller området suicidprevention specifikt ser jag att vi kan lägga större tonvikt på frågan om stöd till efterlevande än vad det nuvarande handlingsprogrammet gör. Efterlevande måste bli en mer uttalad målgrupp för förebyggande arbete.
Hur skulle du vilja förbättra stödet till efterlevande efter suicid?
– Jag tycker att frågan är oerhört viktig och måste prioriteras. Det bör finnas en tydligare struktur och rutin för hur stödet till efterlevande och närstående erbjuds och vem som ansvarar för det på lokal och regional nivå. Alla efterlevande har inte samma behov, men grundläggande är att alla som drabbas bör få information om vilket stöd det finns att tillgå och vart man kan vända sig vid behov.
En av de nya suicidpreventiva planerna är att stödja frivilligorganisationer mer. Vilken betydelse har det att det suicidpreventiva arbetet till stor del ligger på ideell sektor?
– Civilsamhällesorganisationer har en mycket viktig roll i det förebyggande arbetet. Deras arbete kan ofta förstärka och komplettera statens, regionernas och kommunernas insatser genom sitt arbete med utbildning, information, opinionsbildning och olika former av stödjande arbete. Det är också viktigt med ett brukar- och anhörigperspektiv i det suicidpreventiva arbetet, vilket frivilligorganisationerna bidrar med. Med detta sagt är det viktigt att den offentliga sektorn och andra aktörer tar sitt förebyggande uppdrag på allvar och prioriterar det. När det gäller suicidprevention är verksamheter som socialtjänst, hälso- och sjukvård, äldreomsorg och skolan så klart oerhört viktiga.
