Trubbiga lagar ökar riskerna för självmord | Riksförbundet för SuicidPrevention och EfterlevandeStöd

Hög självmordsrisk efter förvar av berusade i polisarrest. Medicinsk bedömning och kontakt med närstående kan rädda liv.

Aron avled genom självmord förra året. Nu skriver hans pappa och fem andra sakkunniga på området om problemen med hur lob, lagen om omhändertagande av berusade, tillämpas. Polisen har i uppdrag att avgöra vårdbehov, men saknar medicinsk kompetens för att bedöma de som tas i förvar.

Lördagen den 18 december 2021 festade Aron med kompisar. Han blev redlöst berusad och omhändertogs av polisen för tillnyktring. Efter knappt sex timmars förvar släpptes Aron ut. Enligt polisens bedömning var han rejält bakfull men kunde stå på benen och ansågs därför förmögen att ta hand om sig själv. Polisen frågade om närstående skulle kontaktas, men Aron nekade till det. En timme senare hade han tagit sitt liv.

Fallet Aron belyser brister med tillämpningen av Lagen om omhändertagande av berusade, (LOB, 1976:511)[1] och svårigheter med sekretesslagen (2009:400)[2]. Vi föreslår en översyn av lagarna för att stärka det självmordsförebyggande arbetet för utsatta individer.

Polisen omhändertar årligen cirka 60 000 personer enligt LOB. Gruppen är heterogen och behoven kan variera. Få av de omhändertagna får vård, trots att berusning till följd av alkohol och/eller droger kan vara livshotande och öka risken för självmord.

När fyllerilagen avskaffades 1977 infördes LOB med huvudsyfte att tillse att kraftigt berusade personer får adekvat omhändertagande och vård. Lagen säger att individen i första hand ska bedömas av läkare om det behövs med hänsyn till tillståndet, i andra hand får den omhändertagna hållas kvar i arrest för tillnyktring. Kritik mot LOB, polisens omhändertagande och dokumentation har återkommit genom åren, bland annat från Justitieombudsmannen. I polisens egen tillsynsrapport (2019:2)[3] påpekades uppenbara nackdelar med att de flesta omhändertagna hamnar i arrest. Polisen har begränsad förmåga att göra medicinska bedömningar och att det är svårt att erbjuda medicinskt säker tillsyn. Polisen har alltså i uppdrag att bedöma vårdbehov, men saknar samtidigt medicinsk kompetens. Enligt en granskning av DN avled 45 personer i arresten 2012–2021[4]. Dödsfall inträffar även i nära anslutning till vistelsen.

Självmord är den vanligaste dödsorsaken i åldersgruppen 15–24 år. Det är också den enda åldersgrupp där självmordstalet har ökat de senaste åren. Varje år sker ca 1 500 självmord i Sverige, vilket är ungefär sju gånger antalet dödsfall i trafiken. Det är ett folkhälsoproblem med tragiska följder, särskilt för de närmast efterlevande men även för ett vidare nätverk.

Självmord sker inte i ett vakuum. De flesta självmord sker i samband med psykisk ohälsa eller missbruk. Men även andra svåra händelser såsom misslyckanden, relationskriser och trauman kan öka risken för självmordstankar och beteenden. Självmord är i många fall en impulshandling, vilket kanske i synnerhet gäller för yngre. Rus och bakrus ökar självmordsrisken genom att påverka tankar, känslor och förmågan till självkontroll. Alkohol och droger sänker problemlösningsförmågan och förmågan att förstå konsekvenser. Ungefär en tredjedel av de som tar sitt liv har alkohol i kroppen.

Bedömningen av en berusad persons behov av medicinsk och psykiatrisk vård är en komplex uppgift. Personen kan ha nedsatt omdöme, befinna sig i kris och känna skuld och skam över missbruk och dess konsekvenser. För adekvat bedömning krävs förmåga att värdera graden av berusning och abstinens, vilka substanser som kan ha intagits och riskerna de medför – enskilt eller i kombination – och kroppsliga skador. Inte minst behöver den psykiska hälsan bedömas. Berusningen kan i sig vara uttryck för ett självmordsbeteende. Riskfaktorer för självmord måste således undersökas och värderas. Att överlämna dessa uppgifter på poliser är både orimligt och riskfyllt. Eftersom den omhändertagne på grund av påverkan av substanser kan ha svårt att redogöra för sig behöver information ofta inhämtas från andra källor, exempelvis medicinska journaler och närstående.

Närstående har en central roll i självmordsförebyggande arbete. Närstående kan både bidra med viktig information och ge stöd och skydd i den akuta krisen. Sekretesslagstiftningen syftar till att skydda individens integritet och ska förhindra att personlig information hamnar i orätta händer. Normalt råder individen över sin egen sekretess, vilket bland annat är viktigt för att patienter ska känna sig trygga med att söka vård och lämna ut känslig information. Sekretessen innebar att Aron kunde neka polisen att kontakta närstående. Det kan finnas många skäl till att en person i akut kris agerar så. Följderna kan emellertid bli förödande, som Arons fall visar. Genom sitt arbete med efterlevande har SPES[5] (Riksförbundet för Suicidprevention och Efterlevandestöd) erfarit att skuld och skamkänslor och att inte vilja belasta sin omgivning är vanliga orsaker till att unga och förtvivlade personer avböjer kontakt med närstående och då blir lämnade ensamma i en livsfarlig belägenhet. Problemet gäller inte bara personer över 18 år. Inom vård, skola och socialtjänst tas i ökad grad hänsyn till individens rätt till sekretess gentemot anhöriga från 15 år och uppåt. Av egen erfarenhet vet vi att personal i vården ofta har en påtaglig rädsla för att göra fel i frågor som rör sekretess, och att lagen emellanåt uppfattas stå i konflikt med patientens väl och ve. Samma oro finns rimligen också inom andra myndigheter. Sekretesslagstiftningens starka ställning speglar att Sverige är världens mest individualistiska land (World Values Survey 2020[6]). Detta har många förtjänster, men individualiseringen medför risk att den enskilde lämnas ensam.

Sveriges riksdag har antagit en handlingsplan med visionen att ingen ska behöva dö av självmord,[7] likt nollvisionen för dödsolyckor i trafiken. Det är visioner som förpliktigar. Arbetet med trafiksäkerheten, som intressant nog inkluderat lagstiftning som kringskär individens sekretess, har gett positiva resultat. Det kan tyvärr inte sägas om arbetet med självmord.Det arbetet behöver inkludera den stora grupp utsatta individer som varje år omhändertas enligt LOB, och som varken vården eller polisen idag tycks prioritera särskilt högt. För att förbättra utfallet föreslår vi följande:

Att sjukvårds- och psykiatrikunnig person ska göra en bedömning vid omhändertagande enligt LOB.

Att lagstiftaren utreder möjligheten för undantag från sekretessreglerna så att närstående till en individ som kan vara till fara för sig själv får kontaktas mot individens vilja, förutsatt att en sådan kontakt inte bedöms uppenbart olämplig. Fördelar med en dylik lagändring måste vägas noggrant mot potentiella risker.

Arons liv hade varit möjligt att rädda om han fått en medicinsk bedömning och kontakt med närstående. Och Aron är inte ensam.

André Lange

Överläkare BUP Halland, Arons pappa

Nina Delling

Överläkare BUP Halland

Håkan Jarbin

Chefsöverläkare BUP Halland, medicine doktor, leg psykoterapeut

Alexandru Panican

Docent i socialt arbete, Lunds universitet

Mia Rajalin

Medicine doktor, legitimerad psykolog, Umeå universitet

Björn Ramel