Efterlevande berättar

Thomas Lövgren

Thomas Lövgren

Varför blev du aktiv i SPES?

– Efter att min dotter Ellinor tog sitt liv 2011 tog jag kontakt med SPES för att vara med på samtalsträffarna. Jag tyckte att de träffarna hjälpte mig mycket och det kändes bra att få prata om vad som hade hänt och få lyssna på andra som varit med om att förlora någon närstående på liknande sätt. Det fanns en stor förståelse för vad man hade gått igenom och samtalen gav mig på något sätt en kraft att ta mig vidare i sorgearbetet. Eftersom träffarna hade hjälp mig så bestämde jag mig efter en tid att själv engagera mig i SPES för att stödja andra efterlevande och hjälpa till med det suicidpreventiva arbetet. På ett årsmöte i Västra kretsen blev jag först invald som styrelsemedlem och något år senare engagerade jag mig även som kontaktperson och samtalsledare.

Vad arbetar du med i SPES?

– Som kontaktperson svarar jag på frågor som rör våra samtalsträffar och informerar även om telefonjouren. Ibland ger jag stödjande samtal när någon nydrabbad ringer. I rollen som samtalsledare förbereder jag träffarna genom att se till att boka lokal i god tid innan, se till att informationen läggs upp på hemsidan och sedan det praktiska med att införskaffa värmeljus och fika. De träffar som jag är med och leder är på kvällstid i Göteborg, en gång per månad. Det är öppna träffar, dvs deltagarna kan vara i olika åldrar och tiden som gått sedan man förlorat sin närstående kan vara olika lång. Ingen föranmälan krävs normalt för att deltaga. Under varje enskild samtalsträff börjar vi med en presentations-/ljuständarrunda och därefter är samtalet fritt och det brukar inte vara svårt att fylla den tiden vi har till förfogande, 2 timmar, med bra samtal. Det här året 2020 har ju inneburit en del utmaningar när det gäller samtalsträffarna och vi har fått ersätta många av de fysiska träffarna med digitala träffar istället, vilket hittills resulterat i betydligt färre antal deltagare på de öppna träffarna.

Vad driver dig och vad ger det dig i ditt frivilliga arbete?

– Jag tycker det är viktigt att som efterlevande få stöd med att bearbeta det fruktansvärda i att förlora någon närstående genom suicid. Eftersom det inte finns något organiserat stöd från samhället till efterlevande är det viktiga stöd som ideellt aktiva inom SPES erbjuder, i sig en stark drivkraft för mig att fortsätta vara engagerad. Jag vet hur viktigt det har varit för min egen del. Därför vill jag även jobba vidare för att det ska finnas ett mer uttalat stöd från samhällets sida där naturligtvis även SPES har en fortsatt självklar roll. Att få samtala med någon som har självupplevd erfarenhet är något som behövs för att få förståelse och bekräftelse.

Leon Axbom

Leon Axbom

När Leon Axbom storebror Rickard tog sitt liv för fyra år sedan var det som en oväntad, plötslig käftsmäll för familjen. Men Leon reagerade väldigt lite.

– Alla runtomkring grät, det var fullt kaos men jag tryckte undan känslorna med hjälp av droger. Jag kände ingenting, berättar han.

Som vanligt kände Leon att han skulle visa sig stark och ta hand om familjen. Hans egna känslor var inte viktiga.

De var sex syskon i familjen, Rickard skulle ha blivit 23 och Leon var då 21. De var väldigt tighta.

– Alla vi syskon är jämngamla och då träffades vi på helgerna och hade kul ihop. Idag har vi bra stöd av varandra men det hade vi inte tiden efter självmordet. Jag tog droger som hjälp istället och kände mig väldigt ensam i sorgen, säger Leon.

Till slut insåg Leon att han inte kunde fortsätta med droger. Han bad om hjälp i kommunen och fick plats på ett stödboende i Ljungby. Det blev en riktig vändpunkt i hans liv.

– Där fick jag gå till botten med mig själv och hittade en självacceptans, det var en trygg miljö. Innan hade jag gått hela livet och hatat mid själv. Min familj och vänner hade en intervention och talade om vad de tycker om mig.

Den åtgärden gav honom mycket, både negativt och positivt.

– Det negativa som jag upplevde var just att få höra hur jag i mitt missbruk skadade mina nära och kära. Det positiva var att få höra hur mycket de brydde sig om mig och inte ville att jag skulle ha ihjäl mig. För det var dit jag var på väg. 

Han har särskilt starka minnen från en annan övning.

– Det var en redovisning där jag skulle gå igenom hel sitt liv. Just när jag kom till Rickards självmord började jag gråta och det var första gången sedan hans självmord tre och halvt år tidigare. Jag grät!

Det var för ett år sedan och efter det var det lättare att ”släppa ut” känslorna.

– Jag började att prata mycket om det på stödboendet och började leva ut mina känslor för första gången. Det var en väldigt behaglig känsla. Idag kan jag prata om Rickard utan att brista ut i tårar. Saknaden finns ju där men sorgen känns bättre eftersom jag pratar om det som hänt. Vi syskon som är kvar kan också prata med varandra nu.

Rickard hade diagnoserna ADHD, autism och schizofreni. Han fick problem i tidiga tonåren men fick inte diagnosen schizofreni förrän han var 18-19år. Innan visste inte familjen vad det var. Leon lärde sig att stänga av och gå undan.

– Det var normalt att Rickard mådde dåligt och han hade försökt ta sitt en gång när jag var 15. Självmordstankarna fanns där i flera år.

Hela livet har Leon haft känslan av att vara annorlunda och fick som 20-åring diagnosen autism.

– Jag har aldrig varit utsatt för mobbing men kände mig ändå utanför och annorlunda.

Leon Axbom har föreläst om sitt liv med missbruk och psykisk ohälsa och vad han gjort för att ta sig ur missbruket.

– Mådde jag dåligt tog jag till droger. Jag har gjort en stor resa med mig själv efter att jag blivit drogfri.

Han har också föreläst tillsammans med sin mamma om Rickards självmord och om hur det påverkat honom och familjen.

– Föreläsningen handlar om att förlora en närstående i självmord och om hur livet kan vara fullt av glädje trots allt, säger han.

Leon berättar att det var oroligt i familjen innan Rickard dog och att den oron vuxit. Familjemedlemmarna har mått dåligt men förlusten har bundit familjen samman väldigt starkt. De Håller ihop.

– Jag är drogfri och har bearbetat allt jag gått igenom under alla år så jag känner mig väldigt levande för första gången. Jag är nöjd med det jag har och jagar inte ständigt någonting annat, jag försöker inte fly. Nu har jag accepterat att Rickard är död. Jag är inte fri från sorgen men den är lättare att bära.

Johanna Hartman

Johanna Hartman

– Jag förlorade min pappa. Väldigt oväntat och brutalt. Min dotter har försökt ta sitt liv flertalet gånger men vi har lyckats vända det tillsammans. Även om rädslan för att det ska upprepas inte försvinner helt. 

Hur har din förlust påverkat dig?

– Enormt! Det har lämnat ett stort öppet sår och ett stort frågetecken. Varför? Pappa varför? Varför sa han inget? Hade han ont? Var han rädd? Hade vi gjort något fel? Hur länge har han mått dåligt? Jag blir aldrig samma människa. 

Jag är så tacksam för varje dag jag får med min familj, men jag har också blivit så otroligt rädd för att förlora dem omkring mig. Om jag blir ovän med någon som jag bryr mig om blir jag livrädd att de ska försvinna, ta livet av sig och att jag får leva med det. 

Vad har hjälpt dig i din sorgebearbetning?

– Prata, prata, prata, prata. Men framför allt att lyssna. Lyssna på dem som mår dåligt. För att förstå att det inte var en egoistisk handling. Han kände kanske att han inte hade något val. Jag har läst om självmord och lyssnat på föreläsningar för att få en förståelse. 

Jag har pratat mycket med pappa. Först kunde jag inte gå till hans grav utan att sparka på hans sten. Men nu kan jag gå dit och lägga mig i gräset och prata med honom. 

Allt för att jag vet idag att det inte var mig han lämnade. Det var sig själv. Där har SPES varit till stor tröst.

Inga Oblakoff

Inga Obakloff

Inga Obakloff har svarat i SPES telefonjour i snart två decennier.

– Det känns meningsfullt att kunna ge av min erfarenhet till de som ringer. Framförallt att ge av min tid för att lyssna på den inringandes historia. Att ta emot samtalen i mitt eget hem tycker jag är en fördel. Det bästa med arbetet är nog att jag ofta får höra att den som ringer kan känna en lättnad efter samtalet med mig. Samt att jag kan säga att de gärna får ringa igen, att vi svarar varje kväll, att vi är olika personer som svarar men att vi alla har erfarenhet av suicid i vår närhet. Det som driver mig är att SPES verksamhet och medlemmar var ett oerhört stort stöd för mig när min son tagit sitt liv. De första åren efter min sons död deltog jag i många sammankomster och skrev lite i medlemstidningen Förgätmigej. Mitt deltagande i olika SPES-aktiviteter har gett mig mycket kunskap och jag har fått möjlighet att lära känna många fina människor att dela min sorg med. SPES verksamhet är oerhört viktig och engagemanget i telefonjouren känns som ett lagom åtagande för mig. Samtalen gör ibland också att jag får ett annat perspektiv på min egen historia.

SPES-medlem

Mörkret faller snabbt

När du försvann försvann allt. Brevet i min brevlåda. Du skrev att du var död. Att du inte längre orkade med dig själv, som du blivit.

Jag var på väg till gymmet. Kollade posten i förbifarten. Där låg kuvertet. Overkligheten. Hur skulle det kunna vara sant att allt redan var för sent?

Jag åkte till dig. Polisen var där. De hade också fått ett brev. Jag kom just som du bars ut.

Första veckan var jag i chock. Jag förstod inte det då. Att det skulle bli värre sedan. Men jag tyckte det var konstigt, att jag var så lugn och oberörd.

Att sedan börja förstå att du inte mera fanns. Hur skulle jag kunna förstå det? Du som var så starkt levande, på alla sätt. Du som var så viktig för mig. Vi som hade denna intensiva laddning mellan oss. Så starka känslor.

Vi tänkte likadant. Äntligen någon som förstod. Äntligen någon som jag inte behövde förklara för. Din intelligens, din skärpa, att du tänkte som jag.

Du kunde inte bara ha försvunnit. Det var inte möjligt. VAR FANNS DU NU? Jag ville följa med, ville följa med för att återförenas med dig. Ville verkligen det.

Svart. Mörkret faller snabbt när det faller. Det föll. Jag föll. Svart.

Möten på SPES hjälpte mig att förstå att det overkliga var verkligt. Att sådana här mardrömmar finns för fler än för mig.

Första året var värst. Jag grät mycket. Jag var arg ibland. Jag kände skuld. Varför hade jag inte förstått mer, sett mer, gjort mer?

Ibland fick jag för mig att du nog inte var död i alla fall. Du hade nog iscensatt din död för att kunna fly allt. Ibland tyckte jag att jag såg dig på stan.

Nu är du ett minne som sällan gör sig påmint. Ett overkligt minne av något som har hänt, som hände då. Men det händer inte nu.

Du hade kunnat finnas fortfarande, men det gör du inte. Jag överlevde när inte du gjorde det. Jag gick vidare.

Det gör inte ont längre, där finns ingen sorg. Jag gick vidare. Lite mer smärta, lite mer hårdhet. Lite mer inkapslad smärta och hårdhet och med förundrad blick på människorna som lever i ovisshet om hur snabbt och skoningslöst mörkret kan falla när det faller.

Men de som vet, de vet.

John

John

John, som idag är 25 år, var tio år när han hittade sin pappa livlös hemma. John höll sin pappas självmord hemligt för vänner och klasskamrater i över ett decennium, tills han till slut bestämde sig för att berätta om det med hjälp av en dikt som han skrev på sin pappas födelsedag.

Grattis på din födelsedag
De säger att du lever genom mig nu
Och jag hoppas att det är sant
Annars har den här världen förlorat ännu en storslagen man

Du var en färgad man
Från ett fjärran land
O du hade ett främmande efternamn

Värst av allt,
du kom till Sverige en tid som var spänd,
då första lasermannen var känd
Rasister gjorde skillnad på vita och svarta män

Kan du tänka dig att de inte slutat upp med sånt än
Man kan inte bli älskad av alla, du blev mobbad av dina kolleger
Men du kämpade ändå hårt, oavsett hur många gånger de kallade dig för neger

Du mådde dåligt men du pratade inte med din familj
Jag svär att om jag hade vetat så hade jag hjälpt till

För det är inte lätt för ett barn
Att se sin döda far, helt livlös utan svar
Jag var bara tio år när jag såg dig

Du såg döden som enda lösningen när rasister kom och kränkte
Men än idag är inget löst och du har varit död sedan länge

Jag älskade dig pappa
Du var en god man med ett hjärta av siden
Så tro inte att jag glömt minnena 
Från den gamla goda tiden

På den tiden då du varje natt sjöng mig till sömns
Och då du alltid tröstade mig när jag haft en mardröm
Du var en pappa precis som en pappa ska va
Men jag behövde dig, så hur kunde du bara dra

Livet hade varit så mycket bättre om du bara stannat kvar
Du gjorde ett bra jobb i 10 år och för det förtjänar du många fina ord
Men jag har än idag svårt att förlåta att du begick självmord

Till slumpen lämnade du min framtid
Ett misstag som aldrig kan ångras, för du är borta för alltid

Saknaden av en far har skadat mig permanent
Men det konstigaste av allt är att jag saknar en man jag egentligen aldrig har känt
Därför ska jag se till så att mina barn
Får lära känna sin far
Innan jag lämnar dem utan något annat än ett namn på en grav

Så grattis på din födelsedag
Må du vila i frid
Men till dess vi ses igen måste jag ta vara på mitt eget liv

Helene Andersson

Helene Andersson

När Helene Anderssons son Simon mådde dåligt hade hon inte en tanke på att han skulle kunna ta sitt liv. Men det gjorde han, 17 år gammal. Nu är hon engagerad i SPES Jönköpingskrets och är suppleant i styrelsen för riksförbundet. Helene är gymnasielärare och har en önskan om att föreläsa för föräldrar och lärare för att öka kunskapen om suicid och vad man kan göra om någon mår dåligt.

– När min son Simon gick bort så visste jag ingenting om självmord. I min värld fanns inte att han kunde dö över huvud taget. När jag förstod att han mådde dåligt, det var precis innan jul 2010, kom jag i kontakt med psykiatrin men fattade ingenting. Jag tror att föräldrar behöver mer kunskap om vad man kan göra om ens barn mår dåligt och om var det finns hjälp att få. Även om ens barn inte mår dåligt nu är det viktigt att veta hur man kan prata med sina barn om deras mående. Det är så lätt att nonchalera signaler och ta dem för ungdomströtthet, säger Helene och nämner att även ungdomarna behöver denna kunskap för att kunna veta hur de kan hjälpa en kompis.

Helene valde att låta Simon träffa läkaren själv medan hon satt utanför eftersom han var 17 år. Hon fick ingen information om Simons mående eller recept efter läkarbesöket.

– När psykiatrin pratat med Simon skulle de pratat med mig och talat om att han hade en sjukdom som faktiskt kan leda till att man dör. Det hade fått mig att vakna upp. Jag fick inte heller information om biverkningarna för antidepressiva och kollade inte upp det så den skulden lever jag med. Det är inte klokt att inte involvera närstående, han var faktiskt inte myndig än, säger hon.

Helene nämner att man kan må sämre i början av medicineringen och att det därför är extra viktigt att anhöriga ses som en resurs utanför läkarvården.

– Hade det varit en annan dödlig sjukdom som cancer hade jag fått broschyrer att läsa och blivit inbjuden till anhörighetsgrupper. Men jag fick inget stöd förrän Simon redan var död.

Det var Helenes andra barn som hittade sin bror efter att han tagit sitt liv. Familjen fick ett bra stöd med en krisgrupp som kom till dem samma dag. De fick besök av psykolog och läkare dagen efter och hjälp i skolan.

Sex år senare förlorade en vän till Helene sin dotter i suicid och de gick tillsammans på en av SPES samtalsträffar.

– Det var väldigt bra att gå även så pass långt efteråt. Det är ju inte så att man bara behöver det här stödet och pratet när det är nytt utan även efteråt. Förlusten är inte bara krisreaktionen i början utan någonting man bearbetar genom livet, något som kommer och går. Vi behöver varandra och för mig är det livsviktigt. Det här är livräddande verksamhet. Jag hade inte orkat med min vardag på samma sätt om jag inte hade haft SPES och det tror jag att många känner, berättar Helene.

Monica Jonsson

Monica Jonsson

Berätta om ditt arbete i telefonjouren.

– Eftersom SPES gett mig så mycket vill jag ge tillbaka av mina erfarenheter till andra som behöver stöd och hjälp. Det bästa med att sitta i SPES telefonjour är att kunna lyssna och hjälpa andra människor som är i samma situation som jag en gång varit. Det som driver mig vidare är att jag kan lyssna och stötta utifrån mina erfarenheter och det blir en god känsla hos mig. Efter den här tiden har jag haft många fina samtal men ibland tunga och jobbiga. Det är inte enbart efterlevande som ringer utan även andra människor med psykisk ohälsa och akuta suicidtankar. Vi som sitter i telefonjouren är medmänniskor och inga experter.

Björn Eklund

Björn Eklund

Min systers självmord är mitt livs stora sorg. Men ur den vaknade ett helt nytt medmänskligt engagemang.

Klockan var halv tre när jag och min sambo väcktes av att det bultade på dörren den där julinatten för fem år sedan. Utanför stod två poliser. De hälsade artigt och beklagade att de måste meddela att min lillasyster tyvärr påträffats död i sin bil. Min yrvakna hjärna protesterade våldsamt. Min syster skulle besöka oss två dagar senare. ”Hon kan ju omöjligt vara död om hon ska komma hit” studsade det i huvudet. Polisen nämnde något om ett avskedsbrev. Benen skakade så mycket så jag fick sätta mig. Det var som att mina knän var den enda delen av mig som förstod att livet just hade förändrats.

Helena var tre år yngre än jag. En lojal och omtänksam vän och stor djurälskare. Hon var kreativ, pysslig och eftertänksam. Hon brann för miljöfrågor och utbildade sig till biolog. Redan som barn hade hon formulerat en livsdröm om ett litet hus på en stor tomt på landet, där hon kunde odla sina egna grönsaker och där hennes hund skulle kunna springa lös. Ironiskt nog var det precis så hon kom att leva den sista tiden i sitt liv. 

De första veckorna efter dödsbudet var allting overkligt. Jag hade ett enormt behov av information. Polisrapporten, syrrans dagbok, journalen från psykiatrin, den utdragna väntan på obduktionsprotokollet. Jag grävde i allt. Behövde förstå. Den här tiden var också min första egna kontakt med ångest. Jag kunde sitta still i soffan och plötsligt känna hur pulsen rusade. Det påminde om att få svindel. Jag upplevde det som att det var insikten som landade, i små smärtsamma ögonblick. Vid den tiden trodde jag att det jag gick igenom var något väldigt ovanligt och unikt. Jag visste inte då att självmord drabbar femton tusen närstående varje år.

I början sörjde jag mest hur ensam min syster måste känt sig med sin smärta som vi inte förstod. Med tiden öppnades nya perspektiv. Om man har syskon så är det sannolikt den längsta relation man kommer ha i livet. Det är så mycket man är ämnade att dela. Jag sörjer att jag inte längre delar mina barndomsminnen med någon. Jag sörjer att mina barn inte kommer få några kusiner, att vi inte kommer plocka svamp ihop igen. Att vi inte kommer finnas för varandra när våra föräldrar en dag är borta. Jag saknar den vardagliga kontakten. Nalle Puh-citat. Tramsiga SMS. Jag brukade skicka bilder från mina hundpromenader på vad jag tyckte var ovanliga blommor eller smådjur och få en förklaring tillbaka ”Nej kära asfaltsbror, det är inte gullviva, det är kärringtand”. Det gör ont att hitta en fin blomma och inte kunna fråga henne vad den heter. Det är nästan alltid de små sakerna som väcker de stora känslorna.

Vår familj var alltid trubbig när det kom till att uttrycka det verkligt viktiga. Oavsett om det handlade om att visa ömhet, oro, ledsamhet eller bara att be om ursäkt. Och det svåra i livet var också det svåraste att prata om. Att tala om sorgen och frågorna kring ett självmord blev närmast omöjligt. Jag har insett att detta inte bara gäller min familj. Det kan vara väldigt mycket lättare att tala med någon man inte känner. När jag hörde talas om SPES samtalsgrupper för efterlevande visste jag direkt att jag ville gå dit. Jag behövde se exempel på att det gick att hitta tillbaka och att känna glädje och mening igen.

Idag kan jag känna just glädje och mening i att jag själv börjat engagera mig för att uppmärksamma och förebygga självmord. Först som ideellt engagerad samtalsledare och sedan ett par år tillbaka har jag förmånen att arbeta med suicidprevention. Idag kan jag skilja på sorgen och erfarenheten av förlusten. På det personliga planet är jag tryggare och lugnare. Jag har också blivit en mycket bättre lyssnare. En svensk studie på närstående som förlorat någon i suicid visade att en fjärdedel hade haft egna självmordsplaner efter förlusten. Det vill säga för varje självmord kommer någon eller några att planera för sin egen död. Det är det alarmistiska sättet att se på sambandet. Men man kan också se det från andra hållet. För varje självmord vi lyckas förhindra så räddar vi inte bara ett liv, vi bromsar också en nedåtgående spiral av lidande för så många andra.

Tove Samuelsson

Tove Samuelsson

– Jag har förlorat min dotter Linn. Hon var min äldsta och så glad och full av liv. Hon stod mig nära dels för att jag fick henne strax före jag fyllde arton år och dels för att vi levde nio år bara hon och jag. Vi fyllde åren med mycket skratt och glädje trots att vi inte hade råd med mycket, vi hade varandra. Linn var en väldigt omhändertagande och varm människa och hennes vänner var ofta hos oss även när hennes lilla syster Ida kom. Det var tufft att växa upp och lätt att hamna fel och det kämpade Linn med under sin tonårstid. När hon närmade sig tjugotre trodde jag att stormen blåst över men den andra juni fanns hon inte längre hos oss.

Hur har din förlust påverkat dig?

– Förlusten förstörde min bild av mig som mamma och för ett bra tag min tro på livet överhuvudtaget. Jag kämpade under flera år med viljan att ”gå till Linn”. Efter ett år började jag försöka hitta tillbaka till mammarollen till min Ida. Förlusten satte allt jag tidigare trott och haft för sant i gungning. Jag flyttade till slut från det som varit mitt hem i tjugo år för att ”överleva” och aktivt ta mig vidare. Hitta en plats att vila och återhämta mig på för förlusten tar så mycket tid, ork, glädje och pengar. Förlusten har även bidragit till att jag ”lever” på ett annat sätt. Jag ser på händelser och situationer annorlunda idag.

Vad har hjälpt dig i din sorgebearbetning?

– För mig var och är det en stor trygghet att veta att det finns andra som upplevt det jag upplever. Även om jag inte gick regelbundet på SPES gruppträffar visste jag att nu klockan si och så samlas de. Att det går att överleva även detta hur omöjligt och fel det än kan kännas ibland. Jag fick också ärva Linns vänner som hälsar på och ringer flera gånger i veckan eller skickar sms. Vi har traditioner som vi gör tillsammans och vi skapar nya minnen efter den andra juni 2016. Mest hjälper den smärta som kommer efter vi setts. Det gör så ont och jag tvingas stanna upp och komma i kontakt med sorgen på riktigt. Efter det stålbadet mår jag ännu lite bättre. Att människor vågat och velat stanna kvar hos mig har bidragit till att jag till slut hittat mig själv igen.

Katrin Thorsell

Katrin Thorsell

Varför blev du aktiv i SPES?

– Min son Simon tog livet av sig den 29 november 2014. Han blev 24 år gammal. I början fanns ingen hjälp för oss som blev kvar. Efter ett halvår gick jag ut på Facebook och sökte på ordet självmord och hittade till stödgruppen där. Där fann jag samhörighet med andra som förlorat på grund av självmord och det hjälpte mig att träffa andra som förstår.

Så småningom valde jag att bli intervjuad i Falköpings tidning, Göteborgsposten och i Hemmets veckotidning eftersom jag tycker att det är viktigt att prata om psykisk ohälsa och självmord. Min pojk mådde inte bra i flera år innan han dog så jag har fått stor erfarenhet av det. Simon sade en gång ”om jag tar mitt liv så får du prata om hur det är att må dåligt och inte få den hjälp man behöver. Man skjutsats hit och dit mellan vårdcentral och psykiatri.” Vid anmälan till IVO har de erkänt ett flertal fel, däribland detta. Det är därför jag är så öppen och vågar prata om det som har hänt. Jag känner lite att ”en mamma sviker inte”.

Vad gör du som aktiv?

– Jag tar emot samtal i SPES stödlinje sedan oktober 2020. Jag hade velat vara med i många år innan men har inte varit mogen för det innan. Jag tror att det är viktigt att man har mognat i sin sorg innan man börjar ta emot människor i sorg. Nu bearbetar jag min egen förlust när jag sitter och tar emot dessa samtal. Ibland är de som ringer helt nya i sorgen och då minns jag tillbaka hur det var för mig.

Nu när jag är en ofrivillig expert på sorg kan jag säga till andra som möter sörjande och inte vet vad de ska säga att det behövs bara en klapp på axeln och ord som ”jag vet om det” ”det är hemskt”. Man kan bara vara, vara sig själv och lyssna.

Vad driver dig och vad ger ditt frivilliga arbete dig?

– Jag önskar att man vågar öppna upp och prata om självmord. Kan jag vara med och rädda en enda människa så är det så mycket värt. Det är ungefär 1500 per år som tar livet av sig varje år. Tar man det i ett annat perspektiv blir det 30 bussar med 50 personer i varje. Så stort är problemet.