Efterlevande berättar

Björn Eklund, kommunikatör SPES Riksförbund:

Förlusten blev mitt bränsle

Min systers självmord är mitt livs stora sorg. Men ur den vaknade ett helt nytt medmänskligt engagemang.

Klockan var halv tre när jag och min sambo väcktes av att det bultade på dörren den där julinatten för fem år sedan. Utanför stod två poliser. De hälsade artigt och beklagade att de måste meddela att min lillasyster tyvärr påträffats död i sin bil. Min yrvakna hjärna protesterade våldsamt. Min syster skulle besöka oss två dagar senare. ”Hon kan ju omöjligt vara död om hon ska komma hit” studsade det i huvudet. Polisen nämnde något om ett avskedsbrev. Benen skakade så mycket så jag fick sätta mig. Det var som att mina knän var den enda delen av mig som förstod att livet just hade förändrats.

Helena var tre år yngre än jag. En lojal och omtänksam vän och stor djurälskare. Hon var kreativ, pysslig och eftertänksam. Hon brann för miljöfrågor och utbildade sig till biolog. Redan som barn hade hon formulerat en livsdröm om ett litet hus på en stor tomt på landet, där hon kunde odla sina egna grönsaker och där hennes hund skulle kunna springa lös. Ironiskt nog var det precis så hon kom att leva den sista tiden i sitt liv. 

De första veckorna efter dödsbudet var allting overkligt. Jag hade ett enormt behov av information. Polisrapporten, syrrans dagbok, journalen från psykiatrin, den utdragna väntan på obduktionsprotokollet. Jag grävde i allt. Behövde förstå. Den här tiden var också min första egna kontakt med ångest. Jag kunde sitta still i soffan och plötsligt känna hur pulsen rusade. Det påminde om att få svindel. Jag upplevde det som att det var insikten som landade, i små smärtsamma ögonblick. Vid den tiden trodde jag att det jag gick igenom var något väldigt ovanligt och unikt. Jag visste inte då att självmord drabbar femton tusen närstående varje år.

I början sörjde jag mest hur ensam min syster måste känt sig med sin smärta som vi inte förstod. Med tiden öppnades nya perspektiv. Om man har syskon så är det sannolikt den längsta relation man kommer ha i livet. Det är så mycket man är ämnade att dela. Jag sörjer att jag inte längre delar mina barndomsminnen med någon. Jag sörjer att mina barn inte kommer få några kusiner, att vi inte kommer plocka svamp ihop igen. Att vi inte kommer finnas för varandra när våra föräldrar en dag är borta. Jag saknar den vardagliga kontakten. Nalle Puh-citat. Tramsiga SMS. Jag brukade skicka bilder från mina hundpromenader på vad jag tyckte var ovanliga blommor eller smådjur och få en förklaring tillbaka ”Nej kära asfaltsbror, det är inte gullviva, det är kärringtand”. Det gör ont att hitta en fin blomma och inte kunna fråga henne vad den heter. Det är nästan alltid de små sakerna som väcker de stora känslorna.

Vår familj var alltid trubbig när det kom till att uttrycka det verkligt viktiga. Oavsett om det handlade om att visa ömhet, oro, ledsamhet eller bara att be om ursäkt. Och det svåra i livet var också det svåraste att prata om. Att tala om sorgen och frågorna kring ett självmord blev närmast omöjligt. Jag har insett att detta inte bara gäller min familj. Det kan vara väldigt mycket lättare att tala med någon man inte känner. När jag hörde talas om SPES samtalsgrupper för efterlevande visste jag direkt att jag ville gå dit. Jag behövde se exempel på att det gick att hitta tillbaka och att känna glädje och mening igen.

Idag kan jag känna just glädje och mening i att jag själv börjat engagera mig för att uppmärksamma och förebygga självmord. Först som ideellt engagerad samtalsledare och sedan ett par år tillbaka har jag förmånen att arbeta med suicidprevention. Idag kan jag skilja på sorgen och erfarenheten av förlusten. På det personliga planet är jag tryggare och lugnare. Jag har också blivit en mycket bättre lyssnare. En svensk studie på närstående som förlorat någon i suicid visade att en fjärdedel hade haft egna självmordsplaner efter förlusten. Det vill säga för varje självmord kommer någon eller några att planera för sin egen död. Det är det alarmistiska sättet att se på sambandet. Men man kan också se det från andra hållet. För varje självmord vi lyckas förhindra så räddar vi inte bara ett liv, vi bromsar också en nedåtgående spiral av lidande för så många andra.

Björn Eklund

SPES-medlem:

Mörkret faller snabbt

När du försvann försvann allt.

Brevet i min brevlåda.

Du skrev att du var död.

Att du inte längre orkade med dig själv, som du blivit.

Jag var på väg till gymmet.

Kollade posten i förbifarten.

Där låg kuvertet.

Overkligheten.

Hur skulle det kunna vara sant

att allt redan var för sent?

Jag åkte till dig.

Polisen var där.

De hade också fått ett brev.

Jag kom just som du bars ut.

Första veckan var jag i chock.

Jag förstod inte det då.

Att det skulle bli värre sedan.

Men jag tyckte det var konstigt,

att jag var så lugn och oberörd.

Att sedan börja förstå

att du inte mera fanns.

Hur skulle jag kunna förstå det?

Du som var så starkt levande, på alla sätt.

Du som var så viktig för mig.

Vi som hade denna intensiva laddning mellan oss.

Så starka känslor.

Vi tänkte likadant.

Äntligen någon som förstod.

Äntligen någon som jag inte behövde förklara för.

Din intelligens, din skärpa, att du tänkte som jag.

Du kunde inte bara ha försvunnit.

Det var inte möjligt.

VAR FANNS DU NU?

Jag ville följa med, ville följa med för att återförenas med dig.

Ville verkligen det.

Svart. Mörkret faller snabbt när det faller.

Det föll. Jag föll.

Svart.

Möten på SPES

hjälpte mig att förstå

att det overkliga var verkligt.

Att sådana här mardrömmar finns

för fler än för mig.

Första året var värst.

Jag grät mycket. Jag var arg ibland. Jag kände skuld.

Varför hade jag inte förstått mer, sett mer, gjort mer?

Ibland fick jag för mig att du nog inte var död i alla fall.

Du hade nog iscensatt din död för att kunna fly allt.

Ibland tyckte jag att jag såg dig på stan.

Nu är du ett minne

som sällan gör sig påmint.

Ett overkligt minne av något som har hänt, som hände då.

Men det händer inte nu.

Du hade kunnat finnas fortfarande, men det gör du inte.

Jag överlevde när inte du gjorde det.

Jag gick vidare.

Det gör inte ont längre

där finns ingen sorg.

Jag gick vidare.

Lite mer smärta, lite mer hårdhet.

Lite mer inkapslad smärta och hårdhet

och med förundrad blick på människorna

som lever i ovisshet om hur snabbt och skoningslöst

mörkret kan falla när det faller.

Men de som vet

de vet.


Leon Axbom: Jag tryckte undan känslorna med hjälp av droger

Leon Axberg

När Leon Axbom storebror Rickard tog sitt liv för fyra år sedan var det som en oväntad, plötslig käftsmäll för familjen. Men Leon reagerade väldigt lite.

– Alla runtomkring grät, det var fullt kaos men jag tryckte undan känslorna med hjälp av droger. Jag kände ingenting, berättar han.

Som vanligt kände Leon att han skulle visa sig stark och ta hand om familjen. Hans egna känslor var inte viktiga.

De var sex syskon i familjen, Rickard skulle ha blivit 23 och Leon var då 21. De var väldigt tighta.

– Alla vi syskon är jämngamla och då träffades vi på helgerna och hade kul ihop. Idag har vi bra stöd av varandra men det hade vi inte tiden efter självmordet. Jag tog droger som hjälp istället och kände mig väldigt ensam i sorgen, säger Leon.

Till slut insåg Leon att han inte kunde fortsätta med droger. Han bad om hjälp i kommunen och fick plats på ett stödboende i Ljungby. Det blev en riktig vändpunkt i hans liv.

– Där fick jag gå till botten med mig själv och hittade en självacceptans, det var en trygg miljö. Innan hade jag gått hela livet och hatat mid själv. Min familj och vänner hade en intervention och talade om vad de tycker om mig.

Den åtgärden gav honom mycket, både negativt och positivt.

– Det negativa som jag upplevde var just att få höra hur jag i mitt missbruk skadade mina nära och kära. Det positiva var att få höra hur mycket de brydde sig om mig och inte ville att jag skulle ha ihjäl mig. För det var dit jag var på väg. 

Han har särskilt starka minnen från en annan övning.

– Det var en redovisning där jag skulle gå igenom hel sitt liv. Just när jag kom till Rickards självmord började jag gråta och det var första gången sedan hans självmord tre och halvt år tidigare. Jag grät!

Det var för ett år sedan och efter det var det lättare att ”släppa ut” känslorna.

– Jag började att prata mycket om det på stödboendet och började leva ut mina känslor för första gången. Det var en väldigt behaglig känsla. Idag kan jag prata om Rickard utan att brista ut i tårar. Saknaden finns ju där men sorgen känns bättre eftersom jag pratar om det som hänt. Vi syskon som är kvar kan också prata med varandra nu.

Rickard hade diagnoserna ADHD, autism och schizofreni. Han fick problem i tidiga tonåren men fick inte diagnosen schizofreni förrän han var 18-19år. Innan visste inte familjen vad det var. Leon lärde sig att stänga av och gå undan.

– Det var normalt att Rickard mådde dåligt och han hade försökt ta sitt en gång när jag var 15. Självmordstankarna fanns där i flera år.

Hela livet har Leon haft känslan av att vara annorlunda och fick som 20-åring diagnosen autism.

– Jag har aldrig varit utsatt för mobbing men kände mig ändå utanför och annorlunda.

Leon Axbom har föreläst om sitt liv med missbruk och psykisk ohälsa och vad han gjort för att ta sig ur missbruket.

– Mådde jag dåligt tog jag till droger. Jag har gjort en stor resa med mig själv efter att jag blivit drogfri.

Han har också föreläst tillsammans med sin mamma om Rickards självmord och om hur det påverkat honom och familjen.

– Föreläsningen handlar om att förlora en närstående i självmord och om hur livet kan vara fullt av glädje trots allt, säger han.

Leon berättar att det var oroligt i familjen innan Rickard dog och att den oron vuxit. Familjemedlemmarna har mått dåligt men förlusten har bundit familjen samman väldigt starkt. De Håller ihop.

– Jag är drogfri och har bearbetat allt jag gått igenom under alla år så jag känner mig väldigt levande för första gången. Jag är nöjd med det jag har och jagar inte ständigt någonting annat, jag försöker inte fly. Nu har jag accepterat att Rickard är död. Jag är inte fri från sorgen men den är lättare att bära.


Pirjos son och make tog sina liv – nu kämpar hon för att hindra självmord

SPES vice ordförande Pirjo Stråte förlorade både sin son och sin man i självmord. Sedan många år leder hon samtalsgrupper i SPES för andra som drabbats av självmord. Aftonbladet har i år nominerat henne till Svenska hjältar.

Pirjo Stråte