Spes Västra Krets

På andra sidan gatan!

Kan det verkligen vara du, där i vimlet på andra sidan gatan? 
Saknar dig så mycket att jag knappt orkar att tänka. 

Här i min ensamhet, på dig. Nej, inte så! För du var min, min enda bror. Och jag vill vara där du är. Vara med dig igen, vi som höll ihop i en mörk krigszoon.

Och ibland siktar jag dig där på andra sidan, i det vimmel av oss som fortfarande stannat kvar. Kan det verkligen vara du? Har du kommit tillbaka? Vad gör du här? Har du förlåtit oss? Vi som inte såg hur du led.

Men vi som ändå var sida vid sida. Vi som kämpade tillsammans i en trasig familj. Vi som väntade in varandra. Vi som gick i varandras steg. Vi som sov tillsammans. Vi som härmade varandras rörelser i drömmen om ett skönare liv. Ett riktigt liv att växa upp i, med en helt vanlig rim och reson. 

Är det verkligen du! Och vad gör du här. Och om vi möts efter att jag sprungit ikapp dig. Vad kan hända då? Vad skall jag säga?" Goddag min käre lillebror. hur står det till? Länge sedan vi träffades.” Nej, inte så, snälla, inte så. Jag står bara kvar på min sida av gatan.

När du var liten och rädd sa du ofta att du kände dig så uppbubblad inom dig. Och vi blev förenade i en gemensam förtvivlan. Vi undrade tillsammans vad som skulle bli av oss. Och en dag så var du plötslig borta.

Ja, i ett vimmel av oss på andra sidan gatan. Eller så är det inte du? Kanske bara en dubbelgångare som bara finns i min skalle. I den kroniska och vansinniga längtan efter dig.

Du inte stod ut i det här livet och förvandlades till en vandrande stjärna för mig. Är du kvar? Här i vimlet av oss. Nej, nu är du plötsligt borta igen. Och då skär det som knivblad i mig och jag måste låta mig att blöda för dig. 

Men mitt ibland det som så gör ont så vill jag ändå inte vara utan det ögonblick då du går där. 
För kanske är det ändå ett tecken att du alltid finns omkring mig. Och då känner jag mig uppbubblad inom mig. Ja, just så, som i en dröm. Där ibland oss på andra sidan gatan.