Spes Jönköping

Isabella Florin, ordförande
[email protected]

Jag var 36 år när jag fick veta att min morfar och även två bröder till honom i Tjeckien dött genom suicid.
Min morfar hade alkoholberoende. Min mamma hade också ett alkoholberoende och psykiskt dåligt mående, men inget hon ville prata om eller söka hjälp för. När någon har ett beroende eller annan svår sjukdom påverkar det omgivningen och relationer blir lidande.
Jag vill öppna upp och lossa de spärrar som finns för att prata om psykisk ohälsa så vi kan förebygga så mycket som möjligt och främja för de som behöver hjälp och så långt som möjligt förhindra suicid och dess tragiska konsekvenser.
Sedan jag var 30 år har jag arbetat som sjuksköterska och de flesta år inom psykiatrin.
Nu jobbar jag med stroke och neurologi. Det inspirerar mig att prata med patienter bortom deras sjukdom och höra om personens livsberättelse. Detta kan vara läkande, avleda, glädja och skapa ett intressant samtal. Jag tar med mig erfarenheter från psykiatrin där man bryr sig om det psykiska måendet, hur sömnen fungerar, att man kan äta ordentligt, hitta balans mellan aktivitet och återhämtning.
Goda unika relationer, sammanhang, att få ge och ta emot stöd, prata om det som är viktigt och väsentligt, visa känslor och kunna göra skillnad, allt detta får jag göra i SPES genom samtalsgrupper, aktiviteter, möten med nydrabbade, olika möten i föreningslivet. Det ger ett syfte och inspiration att lära mig mer om psykisk ohälsa/ hälsa, suicidprevention och efterlevandestöd. Det är hoppfullt, värdefullt och behöver ständigt aktualiseras.
Att visa och prata om känslor är modigt och mänskligt. Vi behöver även få glädjas och skratta tillsammans trots svåra händelser.

Lena Fritzell, sekreterare
[email protected]

Jag förlorade min 26-åriga dotter Erika den 23 mars 2017 efter flera år av psykisk ohälsa. När det hände som vi i familjen varit rädda för behövde jag få prata med andra som verkligen förstod, de som gått igenom liknande händelser och som kunde möta mig på ett sätt där jag inte behövde förklara allt. Att få möta människor som inte var en del i min egen familj. Hela familjen fann stöd hos Spes i olika kretsar.
I mitt arbete som intensivvårdssjuksköterska möter jag människor som gjort suicidförsök och även deras anhöriga. Jag vet att behovet är stort att som anhöriga få prata med någon som gått igenom sorgeprocessen tidigare och klarat av att gå vidare i livet trots en stor förlust av en anhörig.
Pga detta är Spes viktigt för mig och jag har därför engagerat mig i styrelsearbete i Spes.
Efter en förlust är ”livslågan” svag och den behöver stärkas upp och där hoppas jag att Spes kan göra skillnad.

Kristina Sörensen, kassör
kristina.sö[email protected]

Jag förlorade min 29-årige son Christian den 14 november 2012.
Jag vände mig till Spes för jag kände att jag behövde prata med andra i samma situation och som visste vad man går igenom. Efter några år kände jag att jag kunde ge tillbaka lite av mina erfarenheter och försöka visa för nydrabbade att det finns ett liv utanför ”bubblan”, att försöka gå bredvid sorgen och gå framåt.
Idag har jag det bra, en härlig stor familj som alltid finns där. Saknaden går aldrig över men vi pratar ofta om Christian. Han finns alltid i mitt hjärta och vi har underbara minnen med honom.