Vi har lyssnat på den tredelade dokumentärserien Varför dog Max?, som undersöker självmordet av 13-årige Max i Ulricehamn. Berättelsen lämnar oss med många känslor. Sorg, ilska, frustration och ett djupt medlidande med alla som älskade Max.
Det är omöjligt att inte beröras av hur mycket hans familj kämpade. Hur de mejlade, ringde, kontaktade och gång på gång försökte få hjälp till sin son. Vi tänker särskilt på mamma Linda och pappa Christian, och på alla vuxna som försökte göra skillnad. Vi tänker också på vännen Charlie och på den kärlek och vänskap som skildras i serien. Alla barn förtjänar att få vara sig själva, att känna sig trygga och att bli sedda.
I dokumentären blir mobbningen tydligt uttalad. Men den väcker också svåra frågor. Vad händer efter att mobbningen har identifierats? Vad gör vi när våra rutiner inte fungerar? Vilket stöd får de vuxna runt barnet för att kunna hjälpa? Ibland verkar vi gömma oss bakom checklistor, dokumentation och rutiner. Men barn behöver mer än rutiner. De behöver människor som ser dem, lyssnar och agerar.
Det som skär i hjärtat är att höra orden från mamma Linda: “Jag som försökt meddela och ingen hör mig.” Många efterlevande känner igen sig i den känslan. Som närstående, som anhörig och som den som blir kvar efter ett självmord. För oss är det kanske en av de mest smärtsamma delarna av berättelsen. Och samtidigt värmer det att höra om kärleken runt Max. Den påminner oss om hur betydelsefulla de nära relationerna är och hur mycket människor faktiskt försöker när någon de älskar mår dåligt.
Det är också svårt att ta in allt lidande som Max fick bära innan sin död. Inga barn ska må så dåligt och bli så ensamma att de inte ser någon annan utväg. Inga barn ska behöva kämpa så hårt för att få hjälp. Som en av oss som skriver denna text själv har förlorat en bästa vän i suicid, går tankarna särskilt till Charlie och alla unga människor som förlorar någon de älskar. Alla frågor, alla “varför”, den förlamande sorgen och försöken att förstå något som aldrig riktigt går att förstå.
När någon uttrycker att de inte orkar, när de berättar att de blir utsatta eller när de visar att de mår dåligt, är det ett rop på hjälp. Då behöver vi våga lyssna, kommunicera och agera. Kontakten mellan människor är viktigare än att kunna visa att rätt ruta har kryssats i. Max historia får inte bara bli ännu en berättelse om vad som gick fel. Den behöver bli en påminnelse om vad som står på spel när barn och unga inte blir hörda.
För varje barn borde det vara självklart att få leva i en värld där man får vara som man vill, där man blir sedd och där någon stannar kvar och lyssnar när man säger: “Ingen hör mig.”
Tack till SvD för att ni lyfter detta, tack till Linda för att du kämpar och orkar berätta, och till er som lyssnar. Vi beklagar djupt till alla drabbade och skickar våra varmaste kramar.
Här kan ni lyssna på podden: https://www.svd.se/lyssna/varfor-dog-max