Efter den senaste tidens diskussioner kring nollvisionen för suicid har organisationer som arbetar med suicidprevention gjort sina röster hörda genom flera debattartiklar. Det som lyfts i dessa artiklar är att nollvisionen är just en vision, inte ett mål. Det betyder att vi önskar få ner suicidtalen i så stor utsträckning som möjligt men att det inte är realistiskt att tro att vi kan förhindra varje självmord. Att nollvisionen, enligt psykiatrikern och forskaren Christian Rück, lägger skuld på anhöriga och vårdpersonal kan ses som ett olyckligt uttalande. Det är inte nollvisionen som skuldbelägger; det är i grunden det rådande stigma som ligger över psykisk ohälsa och suicid som skapar skuld och skam. Då stigmat är socialt konstruerat av samhälleliga normer behöver vi lägga fokus och resurser på att förändra normerna och fördomarna kring psykisk ohälsa och suicid, vilket vi bäst gör genom att prata om samt utbilda och medvetandegöra vad psykisk ohälsa är och att den yttersta konsekvensen av detta lidande är suicid. Nollvisionen har en berättigad plats för att påminna oss om att samhället behöver kraftsamla för de som mår dåligt och på så sätt närma oss visionen om att färre dör i suicid.
Länk till artikel från SPIV:s hemsida
