Jag bär mitt Förgätmigejband till minne av min son Oliver, som jag miste i suicid den 15 november 2023. Han blev bara 18 år och hade hela livet framför sig, när han inte orkade kämpa mer.
Oliver var en levnadsglad ung man på väg mot studenten, han hade en flickvän som han planerade en framtid med och han älskade djur och natur. Han tog verkligen plats i rummet med sitt bubblande skratt, sina skarpa diskussioner och sin ironiska humor. Det var aldrig tyst runt Oliver, inte ens när han sov slutade han att prata. För prata gjorde han, redan som ettåring började han sätta samman ord till meningar som ganska snart började användas i lillgamla argumentationer.
Nästan sju år innan hans död drabbades Oliver av epilepsi, ett tillstånd som förändrade allt. Som nybliven tonåring gick han från att vara en social, glad och omtyckt pojke, till att bli utsatt för mobbning, utanförskap och exkludering. Under åren provade han flertalet mediciner i kombination i ett försök att hålla kramperna i schack, och med medicinerna kom också många biverkningar där de svåraste var ångest, depression och självmordstankar. Medicinerna gjorde honom också extremt trött och satte ner hans kognitiva funktioner, han fick svårt med minnet och hänga med i det sociala samspelet. Allt detta ledde till att han successivt drog sig undan och blev alltmer ensam.
När Oliver tog sitt liv var allt totalt kaos. Den fysiska smärtan av förlusten, tillsammans med paniken och ångest över att allt var för sent, går inte att beskriva. Hela mitt liv kretsade kring Oliver då vi stod varandra oerhört nära, och plötsligt så tog allt bara slut – han var borta för evigt. Jag vet inte än idag, ett drygt år efter händelsen, hur jag ska kunna leva utan honom. Han var och är mitt allt ❤️, och jag brottas fortfarande med att förstå att han inte finns hos mig längre.
Jag och Olivers pappa kontaktade Spes ganska omgående för att få hjälp. Då fick vi rådet att vi behövde lite mer tid för att komma ur den mest akuta chocken innan vi deltog i en stödgrupp. Det tycker jag var bra, vi var verkligen inte redo då bara ett par dagar efter händelsen. Så vi återkom senare, en tid efter begravningen, och jag har sedan dess varit med i många digitala träffar för att prata om vår förlust. Där har jag känt en fin samhörighet och förståelse med andra som går igenom förlusten efter ett suicid, och det har varit hjälpsamt att känna att jag inte är ensam. Jag har också fått hjälp av vården, både med samtalsstöd av terapeut och med en PTSD-behandling nu under hösten. Oerhört jobbigt förstås, men samtidigt viktigt som ett led i att hjälpa min hjärna att hantera traumat efter att jag hittade Oliver. Men främst har jag haft stöd av min familj och mina vänner ❤, utan dem hade jag nog inte varit där jag är idag. Det är alltid svårt att möta människor i sorg, och när det handlar om ett självmord så är sorgen mer komplex vilket gör att det kanske känns lättare att backa när man möter någon i den sorgen. Men min familj och mina vänner delar min sorg, även om det är mitt livs största förlust, så sörjer även de min son och vi har gråtit, stöttat och sörjt tillsammans.
Vi ville att Oliver skulle vara med i Spes kampanj ”Bakom leendet” av flera anledningar. Den främsta är förstås att vi inte vill att Oliver ska glömmas bort och bara bli en siffra i statistiken, men också för att det är så viktigt att samhället på riktigt börjar agera för att minska lidandet hos så många människor – innan det är för sent. Varje självmord är ett på flera sätt ett misslyckande från samhället som inte lyckats fånga upp dessa individer i tid. Så genom att visa att det fanns en riktigt person bakom siffran – en person som älskade, drömde och levde, men som inte såg hur den skulle kunna fortsätta leva – hoppas jag att fler vågar prata om det svåra och vågar fråga för att kunna hjälpa. – Bettina Sökare
Tack Bettina för att du delar med dig! Vill du också bära ett Förgätmigejband och vara med och bryta tystnaden kring självmord, kan du beställa det här. Varmt tack!