Som medlem i Spes får du vår medlemstidning Förgätmigej hem i brevlådan fyra gånger per år. Samtidigt stödjer du vår efterlevandeverksamhet och vårt suicidpreventiva arbete. Varmt tack!
Redaktionen: [email protected]
Här nedanför hittar du några smakprov ur Förgätmigej:
Artiklar ur Förgätmigej nr 1 – 2025
” I och med att vi läkte separat så gick vi framåt”
Det har gått nio år sedan Towe Samuelsson förlorade sin äldsta dotter Linn i suicid. Linn som var, eller är, Natalies Sjöberg-Silfverlings bästa kompis. I marsnumret av Spes medlemstidning Förgätmigej berättar de om hur de har bearbetat förlusten tillsammans, förutom när Natalie träffade sin man Robin och de fick två barn.
– Det var en process för mig eftersom det var det Linn skulle ha gjort om hon levt. Jag tyckte att det var jobbigt samtidigt som jag var glad. Det var dubbla känslor. Vi tappade inte kontakten men den var glesare. Så var det Corona också. Jag och Natalie känner varandra ganska bra. Jag tror att vi behövde vara isär och att Natalie behövde gå in i det nya livet, berättar Towe.
– Vi behövde må dåligt tillsammans först och sedan behövde vi läka separat, fyller Natalie i. Där behövde du bearbeta att det var jag som fick barn och inte Linn och det är en stor sorg.
– I och med att vi läkte separat så gick vi framåt. Mycket var att det blir verkligt då, att Linn verkligen inte finns längre, säger Towe.
De har känt varandra länge och betraktar sig som familj numera. Exempelvis har de traditioner tillsammans vid jul och påsk.
– Jag funderar över om det är därför vi har läkt ganska bra ändå, säger Towe.
Det tror Natalie också.
”En stor källa till ångest och oro är rädslan för att bilder av övergreppen ska spridas, vilket också leder till att effekterna består långt efter att övergreppen slutat.”
I marsnumret av Förgätmigej har författaren och journalisten Caroline Engvall skrivit en artikel om unga och grooming, samtycke och sexualbrott och hur man kan kan prata med barn om det. Hon är specialiserad på sexualbrott och sexhandel. Artikeln avslutas med en förteckning över var det finns hjälp att få.
Artiklar ur Förgätmigej nr 4 – 2024
Om hur livet kan förändras på mycket kort tid
”Jag heter Michael och är 49 år gammal, lever med frun Ulrika och våra två barn Wilma och Hilda-Li, detta är min berättelse om när livet på väldigt kort tid förändras från vardagligt familjelunk till ogreppbart kaos.”
Så inleder Michael Karlsson sin text om när familjen förlorade både Ulrikas pappa och bror i suicid inom loppet av sju månader. Det dröjde innan Michael kände att han kunde sörja själv efter att ha haft fokus på Ulrika och barnen som då var fem och åtta år gamla.
”Väntetiden för samtalsstöd på psykiatrimottagningarna är livsfarligt långa”
För drygt två år sedan avslutade Rebecka sitt liv, 23 år gammal. Hennes mamma Karianne Bråthen Ohlson är övertygad om att dottern ville leva.
Rebecka var väldigt samhällsintresserad. Efter gymnasiet läste hon först till sjuksköterska men fick en väldigt tuff praktik på infektionsavdelningen under pandemin och bestämde sig i stället för att studera till socionom i Karlstad.
Rebecka hade mått bra en lång period. Hon trivdes med sina studier och sina kurskamrater. På våren började hon må sämre igen och sökte vård. Det fanns sedan tidigare en stark misstanke om bipolaritet.
”Flickan i korridoren”
För tre år sedan förlorade Desirée Lilja sin tolvåriga dotter Karolina i suicid. Den kaotiska miljön i skolan bidrog till Karolinas dåliga mående, liksom den illa fungerande elevhälsan.
Karolinas berättelse är stommen i en av av 2024 års mest uppmärksammade böcker, ”Flickan i korridoren”.
I en intervju vi gjort med Desiré berättar hon om problemen i skolan:
– Ingen hade tid att verkligen se Karolina, och tillgodose hennes särskilda behov av lugn och ro och förutsägbarhet, säger Desirée.
– ”Hjälpen” hon fick, det var ljudisolerande hörselkåpor – och att sitta i korridoren där det var mindre stökigt än i klassrummet, konstaterar Desirée.
”Skriv för att leva”
”Skrivandet är absolut inte svaret på allt, men det kan hjälpa en att få svar på många av de frågor som vi bär inom oss. Att släppa taget. Att bevara minnen. Att ta fasta på glädjen i livet.”
I decembernumret av vår medlemstidning Förgätmigej berättar Elin Malmberg om hur läkande skrivande hjälpt henne att hantera sorgen när hon förlorade sitt yngsta syskon i suicid för två år sedan. Numera är hon nyutbildad skrivterapeut och bjuder våra läsare på några tips för att prova skrivterapi på egen hand.
”Snart har jag levt
ett lika långt liv
efter tsunamin
som innan”
26 december är det 20 år sedan Johanna Bäckman förlorade en stor del av sin familj i en tsunamivåg i Thailand. Hon var då 20 år gammal och reste dit med sin mamma, pappa, farfar och sina bröder Max, 15 år och Oscar, 19 år. När hon reste hem var det bara hon, pappa och Oscar som var kvar i livet.
Fem år senare förlorade hon även Oscar, i suicid. I vår medlemstidning Förgätmigej berättar hon om sina förluster och hur olika stödet till de efterlevande såg efter Oscars död jämfört med efter tsunamin. Även hennes och omgivningens reaktioner skiljde sig åt.
Artiklar ur Förgätmigej nr 3 – 2024
”Breda händelseanalyser ska
öka kunskapen om suicid”
– Idag görs inte utredningar om en person som avlider i suicid och inte har etablerade kontakter med vården men personen kanske hade kontakt med andra delar av samhället där det skulle kunna finnas ett lärande som vi inte tar tillvara idag.
Det sade Emma Henriksson, särskild utredare för Suicidanalysutredningen, i en intervju i vår medlemstidning Förgätmigej nyligen.
Igår, 1 okt 2024, överlämnade hon utredningens slutbetänkande till socialminister Jakob Forssmed.
Det föreslås att händelseanalyserna görs i urval förutom när det är ett barn som dött i suicid. Där bedömer de att en utredning alltid ska göras. Läs intervjun om händelseanalyser och efterlevandestöd i Förgätmigej, klicka på knappen nedan.
”En konstellation av människor som inte hade träffats eller lärt känna varandra om ingen vi älskade hade tagit sitt liv.”
” En samling människor som vet oerhört lite om varandras vardag. Men som vet desto mer om det som inte syns utanpå, det som finns i djupet av våra själar. Mödrar, fäder, syskon, söner, döttrar, makar, far och morföräldrar, älskare och vänner till någon som inte längre finns. Allt är tillåtet dessa torsdagar. Gråt, skratt eller vrede. Tystnad för den som inte orkar prata. Tystnad, den vackra typen av tystnad som inte pressar, som låter oss begrunda det väsentliga tillsammans med andra. En tystnad som låter oss kommunicera utan ord. Allt medan mörkret utanför tätnar och ljusen på borden får blanka ögon att glittra.”
Jonas Åsberg, författare till boken Mörkåren, beskriver sina erfarenheter av Spes samtalsträffar som han går på sista torsdagen varje månad.
”When mom went crazy,
where did I go?!?”
Tuva Larsson, 18 år, hittade sin mamma Ylva efter ett suicidförsök för 4-5 år sedan. Mamman behöver ibland vara inlagd inom psykiatrin på grund av psykisk sjukdom. I vår medlemstidning Förgätmigej skriver de båda om sina upplevelser av det stöd Tuva fått och vilket stöd som hade behövts.
”Samtal och prata med någon som
fattar är minst lika bra som att måla
Karoline Löfstedt är konstnär och när brodern plötsligt dog i suicid för fyra år sedan hängav hon sig åt konsten för att bearbeta det som hänt. Hon beskriver det som att det var livsnödvändigt. I vår medlemstidning Förgätmigej berättar Karoline att hennes pappa dog i cancer i början av sommaren och att hon nu sörjer på ett helt annat sätt än hon gjorde då. Sedan en tid tillbaka är hon med och leder digitala samtalsträffar för Spes. Hon ska också ha en konstutställning med samtalsträff på suicidpreventiva dagen, 10 september i Stockholm.
– Konst och samtalsträffar är mina vägar i sorgen, berättar hon.
Artiklar ur Förgätmigej nr 2 – 2024
”Ett litet hopp är ett litet ljus som kan göra att det inte är lika kolsvart längre”
– Det går inte att övertyga någon som tvivlar på livet genom att bara säga ”det finns hopp, det blir bättre”. Det biter inte på den som inte har hopp. I stället måste man jobba på flera nivåer, vilket enligt min avhandling är tanke, känsla och handling, säger Cecilia Melder, forskare i religionspsykologi
med inriktning på existentiell hälsa.
”Det som är sorgligt är att han inte får vara med och se utställningen”
Det var en dag i oktober i fjol som Toni Kanberg, 19 år, gick hemifrån och aldrig mer kom tillbaka. Samma dag hade han
ätit lunch hemma och känslan var lugn tyckte hans mamma Paula Kanberg.
”Ulrikas erfarenheter har gjort nytta för andra efterlevande”
Ulrika Karlsson i Oskarshamn har varit med i arbetet med att ta fram en rutin för efterlevandestöd i Kalmar län. Hon förlorade både sin pappa Håkan och lillebror
John i suicid inom loppet av ett halvår.
Pappan i mellandagarna 2018 och brodern sommaren därpå. Stödet var inte vad det borde varit, speciellt inte för
hennes barn.
”Vad gör vi anhöriga med tingen som är kvar?”
Jenny Lindhe är aktuell med en uppmärksammad fotobok som visar saker och minnen efter hennes storasyster Cecilia, som dog i suicid för 30 år sedan. Tre år innan Cecilias död hade även deras far gått bort i suicid. Jenny minns att hon och hennes mamma hastigt packade ned Cecilias ägodelar i en flyttkartong.
”Får jag vara arg?”
Många är ansvariga för att ha gjort
hans liv svårt. Han hade inte många
vänner, jag var en av de få som umgicks
med honom ofta, kanske den enda.
Han var speciell. Han hade diagnoser
och många orkade inte med honom.
Många retade honom och han hade
lätt att skaffa ovänner. Skulden jag
känner för att vi gled isär när jag fick
barn borde inte vara min. Ändå känner
jag den. Därför att jag lämnade honom
ensam i världen.
”Ilska är vanligt och det kan handla om att man inte fick chansen att hjälpa till”
”Har jag rätt att vara arg” skriver
Christophers i sin text på föregående
sida. Vad vill du säga till honom och
andra sörjande med sådana tankar?
”Vi ville göra någonting för våra mammor”
Med fyra år och sju månaders mellanrum förlorade de, en efter en, sin mamma i suicid och fann så småningom ett stort stöd i varandra tack vare att de tävlat tillsammans i juniorlandslaget och gått i samma gymnasieskola.
Elvira, Lola och Felizia startade Mors för att öppna upp samtal om psykisk ohälsa och suicid, för att sprida kunskap och för att hedra sina mammor.
Björn Eklund, Spes: ”Att skrota nollvisionen vore missriktad omtanke om efterlevande”
”Noll ska inte ses som en hållplats vi förväntar oss att nå, noll är riktningen vi strävar mot. Vi kommer sannolikt aldrig uppnå ett samhälle där ingen människa tar sitt liv. Men det är i högsta grad värt att kämpa för!”
Förgätmigej 2023
”Du fick aldrig lära känna mig, mamma.”
Katrin förlorade sin son Simon
Att bli efterlevande redan som barn
Om suicidsäkerheten hos Storstockholms lokaltrafik
Rickard Bracken, Suicide Zero; Jens Sjöström, vice ordf i trafiknämnden; Anton Fendert, ordf i trafiknämnden; Lars Wiklund, Spes i Stockholm på möte i Landstingshuset.
Stora brister i stöd till anhöriga
Emma Högberg som förlorat sin pappa skrev en c-uppsats.
När Emma Högbergs pappa tog sitt liv i april 2015 kände hon sig chockad, ensam och förvirrad. Det organiserade stödet från samhällets sida var lika med noll. I dag utbildar sig Emma till socionom och har kartlagt frånvaron av stöd till efterlevande. Hennes c-uppsats har uppmärksammats på regional nivå.
Regnbågsfamiljen med vänner och husdjur hjälpte dem att överleva
Katten Tass och Aurora lever i symbios sedan nio år. Tass har funnits vid Auroras sida när hon gjorde sin förlust för snart sju år sedan, och därefter förlorade sin mamma och pappa i missbruk. I alla Auroras dagböcker efter förlusten 2016 står det att hon måste överleva detta för Tass skull.
– Hon har burit mig genom mina förluster. Hon lämnade aldrig mig och jag ville inte lämna henne. Utan henne hade jag med 100 procents säkerhet tagit livet av mig, berättar Aurora. Vännerna i den stora familjen turades om att vaka över henne dygnet runt i över fyra månader efter förlusten. En av dem var Frida Ohlsson som är en av Auroras bästisar sedan 15 år tillbaka. De är ett gäng bästa vänner som är en stor familj där husdjuren tar stor plats.
Intervju med Pirjo Stråte och Leif Svanlund, som är engagerade i Spes Stockholm
Kunskapen om immunpsykiatriska tillstånd behöver stärkas
”En dag i augusti 2013, efter en streptokockinfektion, försvann min då treåriga son plötsligt in i ett krigsfält av demoner och neuropsykiatriska symptom och jag kunde inte ta mig dit. Jag kunde inte rädda honom.” skriver Katrin Pettersson, ordförande i Förbundet Sane.
Han skildrar hur många som berörs
I chocken och sorgen efter en äldre kusin som oväntat tog sitt liv, bestämde sig fotografen David Lundmark för att skildra hur ett självmord påverkar omgivningen långt bortom den närmaste familjen.
Tord Larsson i Umeå förlorade sin son Viggo 16 år
