När Leon Axbom storebror Rickard tog sitt liv för fyra år sedan var det som en oväntad, plötslig käftsmäll för familjen. Men Leon reagerade väldigt lite.
– Alla runtomkring grät, det var fullt kaos men jag tryckte undan känslorna med hjälp av droger. Jag kände ingenting, berättar han.
Som vanligt kände Leon att han skulle visa sig stark och ta hand om familjen. Hans egna känslor var inte viktiga.
De var sex syskon i familjen, Rickard skulle ha blivit 23 och Leon var då 21. De var väldigt tighta.
– Alla vi syskon är jämngamla och då träffades vi på helgerna och hade kul ihop. Idag har vi bra stöd av varandra men det hade vi inte tiden efter självmordet. Jag tog droger som hjälp istället och kände mig väldigt ensam i sorgen, säger Leon.
Till slut insåg Leon att han inte kunde fortsätta med droger. Han bad om hjälp i kommunen och fick plats på ett stödboende i Ljungby. Det blev en riktig vändpunkt i hans liv.
– Där fick jag gå till botten med mig själv och hittade en självacceptans, det var en trygg miljö. Innan hade jag gått hela livet och hatat mid själv. Min familj och vänner hade en intervention och talade om vad de tycker om mig.
Den åtgärden gav honom mycket, både negativt och positivt.
– Det negativa som jag upplevde var just att få höra hur jag i mitt missbruk skadade mina nära och kära. Det positiva var att få höra hur mycket de brydde sig om mig och inte ville att jag skulle ha ihjäl mig. För det var dit jag var på väg.
Han har särskilt starka minnen från en annan övning.
– Det var en redovisning där jag skulle gå igenom hel sitt liv. Just när jag kom till Rickards självmord började jag gråta och det var första gången sedan hans självmord tre och halvt år tidigare. Jag grät!
Det var för ett år sedan och efter det var det lättare att ”släppa ut” känslorna.
– Jag började att prata mycket om det på stödboendet och började leva ut mina känslor för första gången. Det var en väldigt behaglig känsla. Idag kan jag prata om Rickard utan att brista ut i tårar. Saknaden finns ju där men sorgen känns bättre eftersom jag pratar om det som hänt. Vi syskon som är kvar kan också prata med varandra nu.
Rickard hade diagnoserna ADHD, autism och schizofreni. Han fick problem i tidiga tonåren men fick inte diagnosen schizofreni förrän han var 18-19år. Innan visste inte familjen vad det var. Leon lärde sig att stänga av och gå undan.
– Det var normalt att Rickard mådde dåligt och han hade försökt ta sitt en gång när jag var 15. Självmordstankarna fanns där i flera år.
Hela livet har Leon haft känslan av att vara annorlunda och fick som 20-åring diagnosen autism.
– Jag har aldrig varit utsatt för mobbing men kände mig ändå utanför och annorlunda.
Leon Axbom har föreläst om sitt liv med missbruk och psykisk ohälsa och vad han gjort för att ta sig ur missbruket.
– Mådde jag dåligt tog jag till droger. Jag har gjort en stor resa med mig själv efter att jag blivit drogfri.
Han har också föreläst tillsammans med sin mamma om Rickards självmord och om hur det påverkat honom och familjen.
– Föreläsningen handlar om att förlora en närstående i självmord och om hur livet kan vara fullt av glädje trots allt, säger han.
Leon berättar att det var oroligt i familjen innan Rickard dog och att den oron vuxit. Familjemedlemmarna har mått dåligt men förlusten har bundit familjen samman väldigt starkt. De Håller ihop.
– Jag är drogfri och har bearbetat allt jag gått igenom under alla år så jag känner mig väldigt levande för första gången. Jag är nöjd med det jag har och jagar inte ständigt någonting annat, jag försöker inte fly. Nu har jag accepterat att Rickard är död. Jag är inte fri från sorgen men den är lättare att bära.
