– Jag förlorade min pappa. Väldigt oväntat och brutalt. Min dotter har försökt ta sitt liv flertalet gånger men vi har lyckats vända det tillsammans. Även om rädslan för att det ska upprepas inte försvinner helt.
Hur har din förlust påverkat dig?
– Enormt! Det har lämnat ett stort öppet sår och ett stort frågetecken. Varför? Pappa varför? Varför sa han inget? Hade han ont? Var han rädd? Hade vi gjort något fel? Hur länge har han mått dåligt? Jag blir aldrig samma människa.
Jag är så tacksam för varje dag jag får med min familj, men jag har också blivit så otroligt rädd för att förlora dem omkring mig. Om jag blir ovän med någon som jag bryr mig om blir jag livrädd att de ska försvinna, ta livet av sig och att jag får leva med det.
Vad har hjälpt dig i din sorgebearbetning?
– Prata, prata, prata, prata. Men framför allt att lyssna. Lyssna på dem som mår dåligt. För att förstå att det inte var en egoistisk handling. Han kände kanske att han inte hade något val. Jag har läst om självmord och lyssnat på föreläsningar för att få en förståelse.
Jag har pratat mycket med pappa. Först kunde jag inte gå till hans grav utan att sparka på hans sten. Men nu kan jag gå dit och lägga mig i gräset och prata med honom.
Allt för att jag vet idag att det inte var mig han lämnade. Det var sig själv. Där har SPES varit till stor tröst.
