Mörkret faller snabbt
När du försvann försvann allt. Brevet i min brevlåda. Du skrev att du var död. Att du inte längre orkade med dig själv, som du blivit.
Jag var på väg till gymmet. Kollade posten i förbifarten. Där låg kuvertet. Overkligheten. Hur skulle det kunna vara sant att allt redan var för sent?
Jag åkte till dig. Polisen var där. De hade också fått ett brev. Jag kom just som du bars ut.
Första veckan var jag i chock. Jag förstod inte det då. Att det skulle bli värre sedan. Men jag tyckte det var konstigt, att jag var så lugn och oberörd.
Att sedan börja förstå att du inte mera fanns. Hur skulle jag kunna förstå det? Du som var så starkt levande, på alla sätt. Du som var så viktig för mig. Vi som hade denna intensiva laddning mellan oss. Så starka känslor.
Vi tänkte likadant. Äntligen någon som förstod. Äntligen någon som jag inte behövde förklara för. Din intelligens, din skärpa, att du tänkte som jag.
Du kunde inte bara ha försvunnit. Det var inte möjligt. VAR FANNS DU NU? Jag ville följa med, ville följa med för att återförenas med dig. Ville verkligen det.
Svart. Mörkret faller snabbt när det faller. Det föll. Jag föll. Svart.
Möten på SPES hjälpte mig att förstå att det overkliga var verkligt. Att sådana här mardrömmar finns för fler än för mig.
Första året var värst. Jag grät mycket. Jag var arg ibland. Jag kände skuld. Varför hade jag inte förstått mer, sett mer, gjort mer?
Ibland fick jag för mig att du nog inte var död i alla fall. Du hade nog iscensatt din död för att kunna fly allt. Ibland tyckte jag att jag såg dig på stan.
Nu är du ett minne som sällan gör sig påmint. Ett overkligt minne av något som har hänt, som hände då. Men det händer inte nu.
Du hade kunnat finnas fortfarande, men det gör du inte. Jag överlevde när inte du gjorde det. Jag gick vidare.
Det gör inte ont längre, där finns ingen sorg. Jag gick vidare. Lite mer smärta, lite mer hårdhet. Lite mer inkapslad smärta och hårdhet och med förundrad blick på människorna som lever i ovisshet om hur snabbt och skoningslöst mörkret kan falla när det faller.
Men de som vet, de vet.
SPES-medlem
