Gun Bylund, 78, bor i en liten by fyra mil utanför Östersund med sin man och med ett revymuseum på tomten. Hon har spelat revy i 50 år, turnerat och har haft ett fantastiskt liv. När hon förlorade sin son i suicid blev hon förvånad över att alla träd stod kvar utanför fönstret trots att allt hade rasat. Gun kände att allt hade tagit slut. Men hennes tre döttrar är lika kvar som träden och Gun har hittat tillbaka till livet.
Kan du berätta om din förlust?
– Min son Lennart tog mycket oväntat sitt liv 2017 när han var 53 år gammal. Det var en sådan otänkbar situation som jag aldrig hade tänkt att jag skulle kunna hamna i. Han var så mammig och kan inte ha varit medveten om vad han gjorde. Så ofattbart. Jag trodde inte att jag skulle överleva men det har jag gjort genom att prata om det och genom att lyssna på andras berättelser. Först gick jag och maken i kyrkans sorgegrupp 10 gånger. Det kändes bra att vara med i gruppen och efteråt fick vi information om Spes och vi var fem stycken som startade Spes i Jämtland. Det har gett mig styrka att ta upp det som har hänt även utanför gruppen.
Vad gör du som aktiv i Spes?
– Jag är samtalsledare och håller strukturen på samtalsträffarna som inleds med en presentationsrunda där varje person tänder ett ljus för sin förlorade person och som avslutas med att alla släcker sitt ljus. Jag ser till att vi håller oss till ämnet. Som gammal teaterlärare har det i mig att hålla strukturen.
Vad driver dig och vad ger engagemanget dig?
– Genom att träffa andra kan jag se hur olika det kan vara och jag kan få andra att tänka om och inte lägga skuld på sig själva. Det är svårt med skuldkänslor även för mig, varför gjorde jag si och så, men det går lättare att skaka av mig dem nu.
Är det något mer du vill tillägga?
– Det är långa avstånd här och många män som liksom min son jagar och därför har tillgång till vapen. Många män skulle behöva prata mer om hur de mår.
Text: Åsa Sohlgren
