Nicklas var mitt enda barn och en lättsam, glad, hjälpsam, varm och empatisk, analytisk och framåt kille. Vi var tajta ihop och vi delade musiksmak och gick på konserter med Springsteen. I familjen som var då reste vi varje år till vårt favoritställe på Cypern. Han sa varje gång att ”det var som att komma hem”! Nicklas älskade dessa resor. Han var elitsimmare under juniortiden och kom till SM innan universitetsstudierna tog vid, läste teknik på gymnasiet och klarade skolan med lätthet och han fick stipendium. Kom in på sin drömutbildning civilingenjör mot rymdteknik. Hans mål var att bygga robotar som skulle gå på andra himlakroppar. Han älskade rymden, norrskenet och allt spännande som händer där ute och han följde Spacex raket uppskjutningar. Många gånger satt vi ute på trappen tillsammans sena kvällar och spanade upp på himlen. Han hade stort socialt liv och utöver sina studier gillade han att simma förstås och spela på sin dator. En studentsimmare berättade att hon blivit en bättre simmare när Nicklas delat med sig av sin simteknik. Nicklas var alltid frikostig med att dela med sig.
Så många av hans vänner som saknar honom och har så svårt att förstå. På minnesstunden var kyrkan fylld till sista ståplats och mer därtill. Tacksam att jag har fin kontakt med flera av dem. Det har blivit lite av en livlina.
Det kom som en blixt från klar himmel att han avslutat sitt liv. Det fanns inte i mitt liv att sådant kan hända. Aldrig får jag höra hans hasande av tofflor, aldrig bli farmor, aldrig höra hans smittande skratt, aldrig någon som ber mig göra köttbullar….
Han blev 22 år och 10 månader.
På stjärnhimlen har jag utsett ögat i oxens stjärntecken, som var hans, till Nicklas och jag pratar med honom så fort jag ser stjärnbilden under det mörka halvåret. Det är en förälders värsta mardröm att förlora sitt barn, hur klarar man det? Aldrigheten är mycket tung att bära på sina axlar.
Jag bär honom i ett halsband runt halsen och för evigt i mitt hjärta.
– Mamma Eva
