Tack Inga för 22 år i stödlinjen!

Efter 22 år i Spes stödlinje var det i slutet av augusti dags för Inga Oblakoff att ta sina sista samtal. ”Först har jag fått stöd och sedan har jag givit stöd”, säger hon.

– Det har varit en process att sluta eftersom det givit mig så mycket och eftersom jag känner att jag gjort skillnad för människor, säger Inga.

När vi ses hemma hos henne i Bromma för en avtackning och intervju tycker hon att det påminner om att gå i pension. Som 76-åring har hon redan gjort det, men hon fortsätter sitt engagemang för andra genom att vara god man för två personer och stödperson åt en som får psykiatrisk tvångsvård, LPT.

Från att få stöd till att ge stöd

Inga kom i kontakt med Spes när hennes son Peter dog i suicid, 21 år gammal. Hennes dotter var då 19 år. Det är 24 år sedan nu, och Inga nämner att sonen nu varit död längre än han var vid liv.

– Jag fick bra hjälp i samtalsträffarna. Spes är en fin organisation, säger hon.

När det gått ungefär två år sedan förlusten flyttade hon till lägenheten där vi ses, och började i den vevan att ta emot samtal i stödlinjen en gång i månaden. Som sjuksköterska var hon van att prata om sorg.

– Först har jag fått stöd och sedan har jag givit stöd. Jag tycker att stödlinjen är en bra form för mig. Det är skönt att kunna ta emot samtal hemifrån.

Fler ringer tidigare

Skillnaden i dag jämfört med när hon började är dels att arbetet är mer uppstyrt, med gemensamma digitala möten och en utbildning. Men främst att Spes nått ut bättre och därför får samtal tidigare – från människor som kanske mist någon samma dag eller dagen innan och är i chock. Det hände inte för 10–15 år sedan. Nytt är också att det ringer personer som inte mist någon i suicid, men som mår dåligt själva.

– Det jag gör i stödlinjen är att jag lyssnar in och är ett stöd. En del vill också ha information om Spes och våra stödformer, eller om hur de kan hantera omgivningen, som att prata med sina barn om det som har hänt.

Många som ringer är missnöjda med psykiatrin, men där har Inga haft svårare att stötta eftersom Peter inte hade någon kontakt med vården alls. Hans död kom som en ”blixt från en molnig himmel”, som hon uttrycker det.

2011 behövde hon själv stöd igen, efter att hennes ungdomsväninna tagit sitt liv.

– Spes finns verkligen som en bra knutpunkt när man behöver. I mitt yrke sade jag ofta att vad som än händer i livet så är det värdefullt att träffa patientorganisationer som har egen erfarenhet av det man har varit med om, så att man kan känna igen sig.

”Sorgen finns alltid inom mig”

Det har hänt att hon fått frågan om samtalen river upp hennes egen sorg. Då berättar hon att sorgen alltid finns inom henne. Hon känner ofta igen sig under samtalen och tycker att det är sorgligt att det hela tiden sker nya suicid – men samtalen rör inte upp någonting.

Vad tar du med dig från att sitta i stödlinjen?

– Förutom gemenskapen så är det att få ett samtal från någon som har det jättetufft. Världen har rasat samman. Det ger mig igenkänning till min egen situation och får mig att känna samhörighet. Vi som drabbats själva har en annan förståelse än exempelvis en kurator eller präst som inte delar erfarenheten. Det har berört mig när jag känt hur viktigt det är att vi finns. Jag har också lärt mig mycket, utvecklats, säger Inga Oblakoff.

Text och foto: Åsa Sohlgren. Artikeln publicerades först i Förgätmigej nr 3 2026.