Att prata med barn om död och sorg

Barn möter död och sorg i sin vardag, och de uppfattar mycket – både vad som sägs och vad som undviks. Här skriver Rakel Eklund, docent i vårdvetenskap vid Uppsala universitet, om varför tystnad sällan skyddar, och ger fem principer för samtalet.

Barn möter död och sorg i sin vardag. I böcker, media, lek. De kan också leva med en svårt sjuk familjemedlem, en familjemedlem som dött, eller någon annan nära som ska dö eller har dött. Oavsett sammanhang uppfattar barn mycket. De hör vad som sägs, men också vad som undviks.

När barn frågar vuxna om döden är det sällan en fråga som bara söker fakta eller ”rätt” svar. Barnet söker snarare orientering och vill förstå vad som händer, vad som kan hända, och om de vuxna går att lita på när det blir svårt.

Frågorna kommer på olika sätt

Frågorna kommer på olika sätt. Ibland rakt: Hur dör man? Gör det ont? Var tar man vägen? Ibland mer praktiska frågor: Vad är cancer? Varför måste man åka till sjukhuset? Vad gör medicinen? Och ibland kommer skuldfrågan, öppet eller indirekt: Var det mitt fel att [personen] dog?

Tystnaden skyddar sällan

Forskning visar att vuxna ofta försöker skydda barn genom att inte belasta barnet, hålla ihop vardagen, genom att inte väcka fler frågor än man tror sig kunna hantera. Då blir det lätt att som vuxen välja omskrivningar och metaforer, vänta med information, eller prata när barnet inte är med.

I familjer där en förälder är svårt sjuk ser vi att många barn vill veta mer om sjukdomen och vad som väntar, men att det ändå kan vara svårt att prata i familjen om hur man själv mår. Yngre barn kan ha särskilt svårt, både att berätta sina tankar om hur de mår, men också att visa sina känslor, samtidigt som de ofta vill kunna dela mer med någon i sin familj.

Det, i kombination med vuxna som försöker skydda, skapar en situation där tystnaden ökar inom familjen och barnet får bära mycket på egen hand. Problemet är att barn sällan blir skyddade av tystnad, de blir snarare lämnade att tolka själva. De bygger förklaringar av fragment, stämningar, fantasier och gissningar. Det kan skapa onödig rädsla och det kan skapa ensamhet.

”Barn blir sällan skyddade av tystnad, de blir snarare lämnade att tolka själva.”

Ensamheten är central

Ensamheten är central här. Barn kan känna att de måste läsa av de vuxna för att veta vad som går att säga. De kan bli försiktiga med sina frågor för att inte göra någon ledsen. De kan bli duktiga, tysta, arga eller kontrollerande. Det är inte ovanligt att barn försöker ta ansvar för att hålla stämningen uppe hemma, samtidigt som de själva saknar en plats att vara ledsna på.

Sorg hos barn ser inte alltid ut som vuxna väntar sig

Sorg hos barn ser heller inte alltid ut som vuxna förväntar sig. Barn kan växla snabbt mellan lek och ledsamhet. De kan fungera i skolan vissa dagar och krascha andra. De kan återkomma till samma fråga många gånger – det är inte tjat, det är ett sätt att pröva om förståelsen håller, och om den vuxne håller.

En viktig sak att komma ihåg är att vi vuxna ofta har fler erfarenheter av sorg med oss i livet, som att förlora relationer, jobb, husdjur eller familjemedlemmar. För de allra flesta barn är det första gången de känner känslan av sorg, och att då sätta ord på det kan vara mycket svårt.

Att prata med barn om död och sorg handlar därför om att göra samtalet möjligt och återkommande, snarare än att ”klara av” det vid ett tillfälle.

Fem principer

För mig landar det i några principer, som visserligen är enkla i teorin men kan upplevas svåra i praktiken. Vi vuxna måste öva på att prata om död och sorg, dels med varandra, dels med barn i vår omgivning. Det går att prata om död och sorg även innan den inträffat.

1. Ge information som går att förstå och använd ord som är tydliga. Undvik onödiga omskrivningar som riskerar missförstånd. Anpassa mängden information till barnet, men undvik att göra barnet till den som sist får veta något.
2. Lyssna efter vad frågan handlar om. Ofta ligger det något under: oro för att fler ska dö, rädsla för att vara ensam, funderingar om kroppen eller skuld. Svara det du vet, och vet du inte så säg det – ”jag vet faktiskt inte” – och ta samtalet därifrån.
3. Var beredd att återkomma till samtalsämnet. Barn behöver sällan ett långt samtal, de behöver många korta stunder över tid. Det gäller såväl yngre som äldre barn.
4. Var tydlig med skuldfrågan. Vänta inte på att barnet ska formulera det. Säg det själv i stället: ”Det här är inte ditt fel.” Och säg det igen senare. Skuld kan vara seglivad, även när barnet nickar och verkar förstå.
5. Gör dig inte till domare över vad som är ”rimligt” att känna. Barn kan känna flera saker samtidigt: sorg, lättnad, saknad, ilska. Det betyder inte att barnet sörjer ”fel”. Det betyder att barnet försöker få ihop en förändrad verklighet.

En vuxen som står kvar

I slutändan är det oftast så att barnet inte söker ett perfekt eller rätt svar, utan snarare en vuxen som går att vara med i det svåra. En vuxen som står kvar när frågan kommer, en vuxen som orkar lyssna, även när det inte finns ett facit.

Död och sorg är tunga existentiella ämnen, men de blir tyngre – även för oss vuxna – när de görs ensamma.

Rakel Eklund, docent i vårdvetenskap, Institutionen för kvinnors och barns hälsa vid Uppsala universitet. Foto: Isak Eklund.