Falköping – ett gott exempel på efterlevandestöd

Falköping är en kommun i Västra Götaland med drygt 30 000 invånare. Där finns två anhörigsamordnare som också ansvarar för kommunens stöd till efterlevande. SKR, Sveriges kommuner och regioner, har lyft fram kommunen som ett gott exempel inom arbetet med anhörigstöd.

– Vi har anhöriga som har någon nära sig som mår väldigt dåligt, sedan har vi tyvärr också anhöriga där närstående har tagit sitt liv. Det finns inga regler för att få anhörigstöd men man får gå hos oss så länge man behöver. På många andra håll finns det begränsningar för hur många gånger man får gå, berättar Emelie Westerling.

Emelie Westerling jobbar på socialförvaltningen i Falköpings kommun tillsammans med Malin Dittmer. Sedan fem år har de också ett projekt för psykisk hälsa och suicidpreventivt arbete. De började med att kartlägga vad som redan fanns i kommunen, behov och brister. När de arrangerade suicidpreventiva dagen kom de i kontakt med Katrin Thorsell från Spes.

Bristerna började redan vid dödsbeskedet

– Vi frågade henne, som efterlevande, vad hon tyckte saknades. Då kom det fram att det är stora brister när det kommer till efterlevande. Från dödsbeskedet till att vi inte hade någon samtalsgrupp i Falköping. Därför tog vi bland annat fram en broschyr att lämna vid dödsbesked och det ser SKR som ett gott exempel. Den är kortfattad men ändå någonting fast att få i handen. Broschyren kanske ligger där på köksbordet i veckor innan du orkar titta på den. En sida är till barn och ungdomar, sedan är det praktisk information såsom att du kan kontakta din vårdcentral och Spes alla nummer. Vi gjorde broschyren i samverkan med Spes Västra, berättar Emelie.

Därefter har broschyren gjorts om för att passa i hela regionen, där den finns med i alla polisbilar.

Kommunen står för lokalen, Spes leder gruppen

De har också fått igång en stödgrupp i Falköping. Kommunen står för lokal och kostnader men Spes leder gruppen. Kommunen står för marknadsföring eftersom deras kanaler är större.

Vi kan ju inte sitta här och gissa vad som behövs utan vi måste prata med dem som det faktiskt berör.

Emelie Westerling

– Utan Spes hade vi nog inte kunnat jobba så här bra med efterlevandestöd. Ska vi arbeta suicidpreventivt ska vi verkligen fokusera på efterlevande. Det finns en ökad risk för att själv må väldigt dåligt, så det är en viktig målgrupp. SKR tycker också om att vi håller frågan levande i alla förvaltningar i kommunen och att vi jobbar tillsammans, även med kyrkan och med Maria som är ett center dit man kan gå om man har missbruksproblem. Vi kan ju inte sitta här och gissa vad som behövs utan vi måste prata med dem som det faktiskt berör.

Emelie och Malin försöker vara lite om sig och kring sig för att hitta pengar att söka. Tack vare det sökte de och fick medel för efterlevande från en regional fond. Pengarna räckte till en spahelg för efterlevande.

Att vara där människor är

De försöker lyfta ämnet suicidprevention ofta och brett och se till att synas. Dels för att bryta stigmat, men också för att visa att det finns två personer man kan vända sig till.

– Vi försöker vara där människor är, inte bara vara namn på en hemsida utan man ska kunna ta tag i oss och prata. Samtidigt pratar vi om vår efterlevandegrupp så att den blir mer och mer känd. Vi åker runt och lägger ut information om våra träffar på vårdcentraler och i väntrum.

Inför suicidpreventiva veckan hade de en konstutställning om känslor, där exempelvis förskolebarn och pensionärer skickat in kreativa alster såsom målningar, en skulptur eller en dikt som är förknippat med psykisk hälsa.

– Vi ordnar suicidpreventiva dagen i samverkan med Spes och Svenska kyrkan med cirka 500 besökare varje år. Under veckan brukar vi ha en kunskapshöjande föreläsning, men just den här dagen efterfrågas en kväll att bara komma och minnas och möta andra. Då har vi en stor ljusmanifestation och musik som efterlevande velat höra. Många som själva har de här tankarna kommer dit för att känna den här gemenskapen, att man inte är ensam, berättar Emelie Westerling.

Text och foto: Åsa Sohlgren. Artikeln publicerades först i Förgätmigej nr 3 2026.