Nathalie passade inte in i ramen

Linda Rösselharths dotter Nathalie bodde inte hemma under sitt sista år i livet. Hennes psykiska ohälsa och självmedicinering gjorde att hon fick bo på HVB- och SiS-hem. Ett år och två månader har gått sedan hon tog sitt liv på det SiS-hem som skulle skydda henne. Linda kan fortfarande komma på sig själv med att vänta på att dörren där hemma ska öppnas och att Nathalie ska komma in genom den igen.

Nathalie var livlig redan från början. Hennes mamma beskriver med värme hur hon låg med huvudet uppåt i magen och vände sig rätt först samma dag som hon föddes. Under hela livet var hon alltid i farten och hade ofta någon kroppsdel gipsad efter en olycka.

– Nathalie var så mycket energi och bus. Hon hade alltid något upptåg på gång. Hon gav också mycket kärlek och brydde sig genuint om sina nära och kära. Hon stod upp både för oss och för sig själv. Hon var envis och jättego. Nathalie kunde ge sina sista pengar till sina vänner om de behövde det och satte ofta sig själv sist.

Inget stöd i skolan

I skolan hade Nathalie svårt att komma igång med arbetsuppgifter och att sitta still. Men hon fick ingen hjälp med detta utan hamnade i stället tillsammans med bråkiga och högljudda elever, vilket gjorde det ännu svårare för henne att koncentrera sig. I stället pressade hon sig själv tills hon ”ballade ur”, enligt Linda.

Skolan kontaktade Nathalies föräldrar flitigt, men enligt Linda främst för att berätta om sådant som de tyckte att Nathalie hade ställt till med.

– Hon fick bara ris i skolan. Hon blev inte förstådd där och det tog på hennes självkänsla och självförtroende. Nathalie passade inte in i den här formen av samhället, och de var inte beredda att gå utanför den ramen.

Adhd och autism

Linda och Nathalies pappa ville att hon skulle utredas, men deras önskan hörsammades inte förrän Nathalie en morgon tog sig upp på skolans tak för att hoppa. Hon ångrade sig, men föll åtta meter ner på asfalten och fick nästan hela kroppen gipsad. Då var Nathalie tolv år gammal.

Utredningen visade att hon hade adhd och autism. Linda och Nathalies pappa har i efterhand funderat på om Nathalie kan ha haft fler diagnoser eller om hennes svårigheter kanske låg på en annan nivå än vad som då fångades upp.

– Nathalie hade svårt med socialt samspel, impulskontroll, känslor, konsekvenstänkande och var väldigt impulsiv. Hon sökte sig också till sådant som var farligt och sådant hon inte fick göra, alltid nå bus och adrenalin, berättar Linda.

Hon stod upp både för oss och för sig själv. Hon var envis och jättego.

Våldtäkten

Tidigt i livet började Nathalie döva sitt dåliga mående, först med alkohol och senare med droger. Det blev några kaosartade år med mycket oro och lite sömn. Mitt i allt, 2023, utsattes Nathalie för en grov våldtäkt. Familjen fick genomgå en svår rättegång och killen dömdes till fyra års fängelse.

– Han förstörde ett liv och fick ett straff på fyra år. Då tänkte jag att det var det värsta jag varit med om. Efter våldtäkten blev hon aldrig sig själv, säger Linda med sorg i rösten.

Övergreppet ledde till svår PTSD. Nathalie ville inte prata om det. I sina dippar började hon självmedicinera. Ibland hade hon bra dagar, men till slut blev de allt färre och självmedicineringen blev värre. Situationen blev till slut ohållbar och socialtjänsten klev in för att hjälpa till.

Missbruket blev värre

När Nathalie hamnade på ett HVB-hem i sin hemstad blev situationen enligt Linda ännu värre. Hon beskriver personal som inte brydde sig, andra destruktiva ungdomar och en otrygg miljö. Missbruket eskalerade.

– Hon hade inte överlevt om hon hade stannat kvar där.

Nathalie blev akut placerad på SiS. Där satt hon i nästan fyra månader innan hon flyttades till ett annat HVB-hem.

Även där kom hon i kontakt med alkohol och droger. Hon blev utsatt för misshandel och Linda upplevde att personalen inte agerade. Hemmet hade enligt henne inga tydliga rutiner eller regler, utan de kunde ändras från dag till dag beroende på vilken personal som arbetade.

Detta gjorde att Nathalie reagerade. Hon sa ifrån och anmälde sådant hon upplevde som fel. Rättvisa var viktigt för Nathalie.

Hon var fast besluten att inte vara kvar på HVB-hemmet och agerade på ett sätt som till slut ledde till att hon omplacerades. Om orden inte räckte till hittade hon alltid andra vägar.

I januari 2025 placerades Nathalie för andra gången på SiS Ljungaskog. Där trivdes hon bättre.

Vid inskrivningen berättade Nathalie att hon hörde röster och såg varelser eller personer. Till en början upplevde hon dem som ”hanterbara”.

Sista gången Linda var där och hälsade på gick de tillsammans på stranden och plockade snäckor. Då visste de inte att Nathalie bara hade två månader kvar att leva.

Rösterna i Nathalies huvud fortsatte att plåga henne och Linda bad henne att inte lyssna på dem. Ju närmare årsdagen för våldtäkten kom, desto mer ökade problemen.

Linda och Nathalies pappa ringde runt för att försöka påskynda hjälpen till Nathalie. De ringde socialtjänsten, SiS-hemmet, Barn- och ungdomspsykiatrin i Ängelholm och även BUP i hemstaden.

– Men att få rätt hjälp i rätt tid, det finns inte. Det ska tas upp på konferenser, utvärderas och samtalas om i oändlighet innan någon form av beslut ens tas.

Planerade inte att dö

En läkare satte in en antipsykotisk medicinering utan att enligt Linda ha träffat Nathalie eller pratat med vare sig henne eller hennes föräldrar. Linda och Nathalies pappa har i efterhand ifrågasatt medicineringen och om Nathalie fick den uppföljning och bedömning som hon behövde.

Kort därefter tog Nathalie sitt liv en kväll och hittades av personalen morgonen därpå. Någon särskild tillsyn hade enligt Linda inte satts in.

En polisutredning pågår och är viktig för Linda och Nathalies pappa. De hoppas att den kan ge röst åt Nathalie och andra ungdomar som vårdas på SiS-hem.

– Jag och hennes pappa är hennes röst nu och måste ta hennes kamp vidare. Vi gjorde allt för henne när hon levde. Hon satt på SiS-hemmet eftersom vi inte hade fler verktyg i verktygslådan. Hon var där för att skyddas mot sig själv, ändå fick hon inte den tillsyn hon behövde. Det ska inte få hända.

Det Linda är mest säker på av allt i livet är att Nathalie inte planerade att dö. Hon tror att det var en impulshandling.

– Hade det varit planerat hade hon aldrig någonsin gjort det dagen före sin älskade systers 20-årsdag.

Nathalie var så mycket energi och bus. Hon hade alltid något upptåg på gång. Hon gav också mycket kärlek och brydde sig genuint om sina nära och kära.

Trygg på jobbet

Linda har inte varit sjukskriven efter förlusten. För henne har jobbet varit en trygghet. Där ”vet hon vem hon ska vara” och har en inarbetad identitet efter 16–17 år.

– De har funnits där hela tiden och anpassat arbetet efter min dagsform. Dagarna efter Nathalies död stod min före detta chef utanför dörren med en kylväska full med matlådor tillsammans med andra före detta kollegor.

– På jobbet får jag vara jag. Jag tillåter mig själv att bryta ihop. Är det någon som undrar varför kan jag förklara det, var jag än är. Om det så är på jobbet eller på gymmet, berättar Linda.

Träningen

På frågan om vad som hjälper henne i sorgen kommer svaret blixtsnabbt: träning.

– Sorg är inte bara tårar utan även ilska. Jag tar ut min ilska genom att ta ut mig på gymmet, genom att lyfta tungt. För jag vill vara stark fysiskt när jag är svag psykiskt.

Hon ökade också den träning hon hade börjat med redan innan hon förlorade Nathalie. Promenader och styrketräning blev så småningom även löpning, bland annat inför loppet Mental Health Run som hon sprang tillsammans med kollegor förra hösten.

– Vi sprang för Nathalie med t-shirts i hennes favoritfärg rosa och texten ”För Nathalie”, berättar Linda.

Linda gör intervjun i ett rum på sin arbetsplats i Kista utanför Stockholm. Innan mötet har HR lagt ut en blänkare på intranätet om att springa Mental Health Run för Nathalie även denna höst. När intervjun är över har redan 16 kollegor anmält sig.

Att överleva sitt barn

Vännerna har också varit ett fantastiskt stöd. Linda uppskattar även att få prata med andra som har förlorat någon i suicid och som förstår den speciella sorgen. Träffarna som Spes Södermanland har i Vallby, Eskilstuna, varannan måndag är ovärderliga för henne.

– Att förlora sitt barn i suicid är som att tappa sin identitet och tron på livet. Jag tar livet dag för dag och tar absolut ingenting för givet. Jag var säker på att jag skulle överleva mina barn, men har fått omvärdera allt. Jag tog livet väldigt lätt innan. Nu tar jag det lite väl realistiskt.

Efter förlusten har Linda flera gånger haft tankar på att avsluta sitt eget liv, men tankarna har stannat vid just tankar. Hon har Nathalies storasyster kvar att leva för.

Att förlora sitt barn i suicid är som att tappa sin identitet.

Overkligt

Nathalie bodde hemifrån under sitt sista år och Linda berättar att hon fortfarande ibland går och väntar på att hon ska komma hem.

– Det känns overkligt att hon aldrig mer kommer att öppna ytterdörren och kliva in.

Nathalie ville bli läkare. Hon älskade djur och ville skaffa husdjur.

Linda visar en film från den sista promenaden på stranden. Nathalie är rädd att hon råkat döda en pytteliten räka och ger ifrån sig ett glädjetjut när den plötsligt sprätter iväg i vattnet ur en snäcka.

– Jag är övertygad om att de vi mist finns med oss i vinden och i djuren. Det känns som en hjälpande tröst i den svåra saknaden. Ser jag en fjäder singla förbi kan jag tänka att det är Nathalie, säger Linda.

Text: Åsa Sohlgren. Artikeln publicerades först i Förgätmigej nr 3 2026.

Behöver du någon att prata med?

Har du mist någon i suicid finns Spes för dig. Hos oss möter du andra som själva har förlorat en närstående. [Länk till Spes stödlinje, stödchatt och samtalsträffar]

Har du själv tankar på att ta ditt liv? Ring Självmordslinjen på 90101 eller chatta på mind.se. Vid akut fara – ring 112.