Rakel Eklund, docent i vårdvetenskap, Institutionen för Kvinnors och barns hälsa vid Uppsala universitet, har skrivit en krönika om hur vi behöver ett nytt språk kring sorg. I Spes möter vi efterlevande varje dag och tycker att Rakels krönika beskriver sorgens vägar väl, att den inte följer exakta faser utan som Rakel säger så är sorgen är inte ordningsam. Den är kaotiskt. Den lever. Känner du igen dig i det?
Att sörja i otakt – kritik mot sorgens faser som norm
Sorg är inte en trappa du går uppför. Den är inte ett pärlband av tydliga känslor i korrekt ordning. Och den är definitivt inte något som passerar förbi i fem enkla steg. Ändå fortsätter vi, som samhälle, vårdinstanser och ibland till och med som forskare, att luta oss mot modeller som Elisabeth Kübler-Ross och Johan Cullberg. Deras teorier om sorgens eller krisens faser har blivit allmängiltiga, spridda i självhjälpsböcker, skolmaterial, vård – ja, till och med på kry.se, där sorg fortfarande beskrivs i fem faser. Förnekelse. Ilska. Förhandling. Depression. Acceptans. Fem punkter att checka av, som om sorg vore ett linjärt projekt med deadline.
Missförstå mig inte – modellerna har haft ett stort värde. De hjälpte till att öppna samtal om död, förlust och existentiell smärta i en tid då det var än mer tabubelagt än idag. De gav språk till det osägbara. Men när dessa modeller stelnar och blir norm, riskerar de att bli just det som Kübler-Ross själv aldrig avsåg: en mall för hur man ”ska” sörja.
Men sorg är inte ordningsam. Den är kaotisk. Den lever. För barn är detta kanske allra mest tydligt. Sorg för ett barn handlar inte bara om dagen någon dog. Den kommer smygande många år senare – när mamma inte är där och ser det första fotbollsmålet, när pappa inte längre kan hjälpa till med läxan, när man blir kär för första gången och inte kan berätta det för sin storasyster. Sorgen är inte ett avslutat kapitel. Den är något som återkommer, förändras, växer upp med dig.
Att se på sorg som en serie faser är inte bara förenklat – det är potentiellt skadligt. Det riskerar att patologisera, sjukliggöra, det som i själva verket är en mänsklig och helt normal reaktion på att ha förlorat någon du älskar. Om du inte rör dig framåt enligt mallen, kanske du börjar tro att något är fel på dig. Att du sörjer ”fel” eller måste börja om från steg ett igen.
Vi behöver ett nytt språk för sorgen. Ett språk som tillåter ambivalens, som erkänner att sorg inte tar slut, men förändras. Ett språk som rymmer både glädje och saknad, samtidigt. Ett språk som utgår från relationer, sammanhang, livshändelser – inte scheman.
Det är dags att släppa taget om fasmodellerna som allmängiltiga sanningar. De kan fungera som startpunkter, men aldrig som slutgiltiga förklaringar.
Sorg är ingen avvikelse. Den är en del av livet. Och kanske är det just det vi behöver förstå – att sorg inte följer några färdiga steg, inga faser som leder fram till ett tydligt slut. Den rör sig fram och tillbaka, försvinner och återkommer. Att försöka fånga den i fasta kategorier är att göra den mindre än den är. Sorgen låter sig inte fasindelas – den måste få finnas, precis som den är.
Tack för din viktiga reflektion! Rakel Eklund studerar sorg i svenska grundskolan och hur det är att komma tillbaka till skolan efter en förlust och är medarbetare i minsorg.com. En app om sorg och stöd för föräldrar som förlorat sitt barn. Ansvarig för minsorg.com är Josefin Sveen, professor i klinisk psykologi, Senter för Krispsykologi, Universitetet i Bergen, Institutionen för Kvinnors och barns hälsa, Uppsala universitet.