När Helene Anderssons son Simon mådde dåligt hade hon inte en tanke på att han skulle kunna ta sitt liv. Men det gjorde han, 17 år gammal. Nu är hon engagerad i SPES Jönköpingskrets och är suppleant i styrelsen för riksförbundet. Helene är gymnasielärare och har en önskan om att föreläsa för föräldrar och lärare för att öka kunskapen om suicid och vad man kan göra om någon mår dåligt.
– När min son Simon gick bort så visste jag ingenting om självmord. I min värld fanns inte att han kunde dö över huvud taget. När jag förstod att han mådde dåligt, det var precis innan jul 2010, kom jag i kontakt med psykiatrin men fattade ingenting. Jag tror att föräldrar behöver mer kunskap om vad man kan göra om ens barn mår dåligt och om var det finns hjälp att få. Även om ens barn inte mår dåligt nu är det viktigt att veta hur man kan prata med sina barn om deras mående. Det är så lätt att nonchalera signaler och ta dem för ungdomströtthet, säger Helene och nämner att även ungdomarna behöver denna kunskap för att kunna veta hur de kan hjälpa en kompis.
Helene valde att låta Simon träffa läkaren själv medan hon satt utanför eftersom han var 17 år. Hon fick ingen information om Simons mående eller recept efter läkarbesöket.
– När psykiatrin pratat med Simon skulle de pratat med mig och talat om att han hade en sjukdom som faktiskt kan leda till att man dör. Det hade fått mig att vakna upp. Jag fick inte heller information om biverkningarna för antidepressiva och kollade inte upp det så den skulden lever jag med. Det är inte klokt att inte involvera närstående, han var faktiskt inte myndig än, säger hon.
Helene nämner att man kan må sämre i början av medicineringen och att det därför är extra viktigt att anhöriga ses som en resurs utanför läkarvården.
– Hade det varit en annan dödlig sjukdom som cancer hade jag fått broschyrer att läsa och blivit inbjuden till anhörighetsgrupper. Men jag fick inget stöd förrän Simon redan var död.
Det var Helenes andra barn som hittade sin bror efter att han tagit sitt liv. Familjen fick ett bra stöd med en krisgrupp som kom till dem samma dag. De fick besök av psykolog och läkare dagen efter och hjälp i skolan.
Sex år senare förlorade en vän till Helene sin dotter i suicid och de gick tillsammans på en av SPES samtalsträffar.
– Det var väldigt bra att gå även så pass långt efteråt. Det är ju inte så att man bara behöver det här stödet och pratet när det är nytt utan även efteråt. Förlusten är inte bara krisreaktionen i början utan någonting man bearbetar genom livet, något som kommer och går. Vi behöver varandra och för mig är det livsviktigt. Det här är livräddande verksamhet. Jag hade inte orkat med min vardag på samma sätt om jag inte hade haft SPES och det tror jag att många känner, berättar Helene.
