”En död vi talar för lite om”

I juli 2015 tog min lillasyster Helena sitt liv. En varm, omtänksam, kreativ och ganska blyg trettioåring som brann för djur, natur och miljö. Hon var den absolut sista jag trodde jag skulle mista på detta sätt och det blev något som förändrade mitt liv. När det hände trodde jag att självmord var exceptionellt ovanligt, något som drabbar några få. Absolut inte oss. Inte vår familj.

Sverige går mot ett val. Trots kriget i Europa och den eskalerande klimatkrisen antas lag och ordning bli den viktigaste valfrågan. På var och varannan stolpe sitter plakat som skriker om fler poliser och hårdare straff. Prevention av allvarliga brott och kanske framförallt lagförande och straff är frågor som engagerar. Inte minst det dödliga våldet.

Samtidigt är över 90 % av det dödliga våldet i Sverige riktat mot det egna jaget, av människor som inte står ut med att leva. 113 personer avled till följd av annans yttre våld under förra året. Nästan elva gånger så många, 1 226, dog i konstaterade suicid. För självmord finns dessutom ett betydligt större mörkertal, och räknar vi in de så kallade ”osäkra” suiciden så får vi justera siffrorna till 1 505 – drygt fyra personer om dagen. Man kan fråga sig varför inte detta samhällsproblem blir en valfråga, trots att det drabbar alla grupper i samhället.

Dödstalen är dock bara toppen av ett isberg. Långt många fler gör försök eller kämpar återkommande med egna självmordstankar. Anhöriga lever med gnagande oro dygnets alla timmar. Och när någon dör flyttar smärtan vidare. Suicid är ett trauma för de som lämnas kvar, något som delar hela livet i ett före och ett efter. Sorgen rymmer ofta lika många svåra känslor som obesvarade frågor. Många efterlevande kämpar med PTSD, depression, ångest eller egna suicidala reaktioner. På engelska talar man om efterlevande som ”suicide survivors”.

Samtidigt är sorgen efter suicid också en sorg många blir väldigt ensamma i. Dels för att självmord fortfarande är en skrämmande och stigmatiserad fråga, men också för att det är svårt att relatera till för den som inte själv är drabbad. Samhällets intresse eller förståelse för stöd till efterlevande har genom åren varit än mer bristfälligt än för suicidprevention. Stödet till drabbade har istället kommit att utvecklas och bedrivas av de drabbade själva. Från en överlevare till en annan, det vi ofta kallar peer support. I Sverige är det framförallt Riksförbundet SPES som organiserat detta egenerfarna stöd.

Jag hade tur och blev snabbt tipsad om SPES samtalsgrupper när Helena dog. Jag ville aldrig gå hem från de träffarna. Där satt andra som kämpade med samma frågor som jag, samma upplevelse av att ha varit otillräckliga, samma totala vilsenhet inför framtiden. I rummet bröt vi tillsammans stigmat och ensamheten i traumat. Hjälptes åt att sätta ord på och förstå det vi varit med om. Det var mycket gråt – och när gråten inte räckte till skrattade vi också en hel del. Åt hur absurt livet kan vara och hur sorgen vände ut och in på allt från tidsbegrepp till minne, koncentration och andra kognitiva förmågor. Och i mötet med andra syskon och föräldrar hittad jag hopp om framtiden. Att vi också skulle uppleva mening och glädje igen.

Idag har jag ett väldigt gott liv. Min sorg är en del av det livet, men den kväver mig inte längre. Jag upplever också att jag har nya perspektiv på livet. Att jag har lättare att sortera vad som är viktigt och blivit bättre på att möta andra som har det svårt. Och om det är något jag skulle vilja skicka med dig som är drabbad så är det att det går att hitta tillbaka till ett gott liv, även efter en traumatisk förlust.

Den 10 september är det den internationella suicidpreventiva dagen. På många håll i Sverige hålls då manifestationer av olika slag där vi minns och uppmärksammar de som tog sina liv. Årets nationella seminarium (8 september) fokuserade på stöd till efterlevande.

Björn Eklund
Kommunikatör Spes Riksförbund

Björn Eklund