Julen är i antågande men det där med jul är inte riktigt min grej. Trots att jag är vuxen kommer alltid min barndoms jular tillbaka så här års och trycker på mig en del ångest. Som liten tjej kände jag alltid en stor oro när julen närmade sig och förväntningarna låg som en stor klump i magen. Förväntningar som höjdes för varje dag ju närmare julen kom och nedräkningen startade redan vid advent. Nedräkning mot en stor tickande bomb.
Under min uppväxt hade jag år efter år samma önskan högst upp på min önskelista och då handlade det inte om saker jag ville ha. På min önskelista handlade det bara om att få en lugn och stämningsfull jul men framför allt en nykter jul. Tyvärr var det bara en liten flickas önskan som gång efter gång försvann bort i fjärran. Julen för mig var bara en illusion från vykortsvackra Jenny Nyström-kort och Astrid Lindgren berättelser. Juliga vackra bilder som målades upp i mina drömmar men som redan till Kalle Anka på julafton krossades likt en skitig fimp under skon. Tomtejäveln, han lyssnade inte på mig. Det värsta var väl att jag aldrig berättade om hur det var för någon, det var min hemlighet. Det var familjens hemlighet. Vi var barn och vi var så lojala, lojala mot dem vi älskade mest men samtidigt mot dem som svek oss mest.
Under perioder i mina unga tonår tänkte jag ibland på att ta mitt liv. Jag orkade helt enkelt inte med all fylla, alla bråk och att ständigt vara på min vakt. Egentligen ville jag nog inte dö men jag ville straffa mina föräldrar. De skulle få ångra sig. De skulle få sitta där på min begravning och ångra att de inte skötte sig bättre. Att det alltid var alkoholen som kom i första hand i stället för oss barn. Men jag kunde inte dö, jag kunde inte ta mitt liv för vem skulle då ta hand om min lillebror?
Jag är vuxen nu och kan själv bestämma med vem eller hur jag firar min jul. Det som fortfarande ger mig ångest är vetskapen om att det finns många barn som har det på liknande sätt som vi hade det. Att ingen vuxen ser eller ännu värre, att vuxna väljer att inte se. Kanske är vi så uppfyllda av vår egen Bullerbyjul och fylla säcken med julklappar så vi inte hinner se omvärlden i jakten på den perfekta Instagram-julen?
Enligt IOGT:s Vit Jul påverkas i genomsnitt fyra barn i varje svensk skolklass negativt av en förälders drickande och många av dessa känner oro och inte glädje när jullovet närmar sig.
Enligt Maskrosbarn har en halv miljon barn i Sverige en förälder med missbruk, psykisk ohälsa eller någon som utsätter dem för våld.
En Sifo-undersökning som gjorts inom ramen för initiativet Barndom utan baksmälla visar att var tredje vuxen någon gång under det senaste året uppmärksammat en vuxen som återkommande dricker för mycket alkohol och bor ihop med barn, 35 procent av dessa personer agerade inte på något sätt.
Låt det inte vara du – vi måste agera, vi har ett ansvar att agera på något sätt. Du behöver inte ha lösningen men du kan vara lugnet i stormen. Du kan göra skillnad genom att bara vara du – en vuxen att lita på.
I år upplever vi den tionde julen utan vår son Fredrik som 2013 tog sitt liv endast 22 år ung.
Vi är många som känner oro och extra mycket ensamhet just under stora helger som jul och nyår. Fundera på om du har någon i din närhet som kanske känner sig ensam och som du kan bjuda hem en stund på självaste julafton. Det är både trevligt och oväntat. Min familj bjöd in alla som kände sig lite ensamma i vårt samhälle på julafton året innan pandemin bröt ut och det blev väldigt lyckat. Vi var drygt 20 personer, mer eller mindre okända för varandra som åt julmat och firade jul tillsammans innan tomten dök upp med en liten julklapp till alla. Då kände jag mig verkligen tillfreds och julefriden lade sig som en varm filt om mitt inre.
Jag önskar alla en god jul, ta hand om er och varandra på bästa sätt.
Maria Pedersen, samtalsledare och kontaktperson Spes i Kalmar län
