”Jag heter Marianne Nilsson och vi förlorade vår då 24-årige son Claes i självmord för snart tio år sedan. Tio tunga år, som jag inte önskar att någon människa skulle behöva gå igenom. Claes gav mig en sista värdefull insikt, genom att han kom hem sista veckan, och trots sin depression uttryckte så mycket tankar och känslor. Sista dagen i sitt liv berättade han om mobbning under högstadiet. Det känns som en gåva att han hjälpte mig att förstå det som jag inte kunde förstå. Jag litade alltid fullständigt på honom, och gör det även angående detta. Skuldkänslorna är naturligtvis något jag måste bära med mig varje dag.
Jag hamnade därefter själv i en djup depression, och har fått insikt i hur det är att inte vilja leva mer. Jag fick hjälp att överleva genom psykiatrin, och Spes gemenskap var oerhört betydelsefull. Här mötte jag människor som hade samma erfarenheter, som verkligen förstod, vilket man tyvärr sällan möter utanför Spes. Här fick jag vänner för livet.
Min roll är nu som sekreterare i Skånekretsens styrelse, samt kontaktperson. Jag och Gunvor Håkansson ansvarar för samtalsgruppen i Kristianstad, och sommaraktiviteten vi håller där. Den 10 september har Spes Skånekretsen ett samarrangemang med Svenska Kyrkan, i form av Ljusmässa i Lunds Domkyrka. Jag ansvarar för planering av detta, samt genomför vårt medlemsmöte före. Vi är ett fint team i Skånekretsen, fem goda krafter som hjälps åt. Ideellt arbete som bara vi drabbade kan göra, och som jag gärna vill lägga ner tid och engagemang på.”
