I mitt arbete i Sjukhuskyrkan träffar jag många patienter som drabbas av suicidtankar och många anhöriga som förlorat en närstående i suicid. För några år sedan miste jag en av mina nära vänner i suicid. Jag vill bidra till att öka kunskapen om suicid, bryta tabuet och tystnaden kring detta viktiga och svåra ämne.
De senaste 16 åren har jag varit medarbetare i Sjukhuskyrkan. Jag har träffat många människor som befunnit sig i svåra och utsatta situationer. Jag har fått följa mina medmänniskors resa genom tunga besked, uppslitande händelser, hastiga sjukdomsförlopp, uppgivenhet, sorg, förtvivlan, psykisk ohälsa och ensamhet. Mycket som är förfärligt drabbar oss människor. Med åren har insikten sakta landat i mig: svåra och tunga händelser tillhör våra livsvillkor. Det finns ingen försäkring mot kriser. Förfärligheter drabbar oss. Ofta känner jag mig maktlös inför mina medmänniskors lidande. Vad kan jag göra? Vad kan jag säga? Vad kan jag komma med mitt i allt elände?
Jag har träffat många människor som har rest sig ur förtvivlan, så småningom. Det tar tid. Det är små steg. En sakta rörelse från uppgivenhet till hopp. Det är vardagens rutiner och det kärleksfulla sammanhanget som ger kraft att fortsätta orka. Jag tror att var och en av oss har inneboende förmågor att klara och hantera kriser. Det finns i våra gener. Det finns en djupt envis och stark låga där inne som fortsätter att lysa, för livets skull. Eftersom du och jag är människor har vi goda skäl till att hoppas på ett gott och fungerande liv efter svåra händelser.
När du och jag hamnar i en kris reagerar vår kropp, vår hjärna och våra känslor. Det är normalt. Krisreaktioner är ett tecken på att vi är friska. Krisreaktioner är normala reaktioner på onormala situationer. Våra reaktioner kan vara både skrämmande och outhärdliga, de är ett
tecken på att vi befinner oss i en mycket utsatt situation. För de flesta av oss av klingar de starka krisreaktionerna på sikt.
Som sjukhuspräst är det min uppgift att inte förvägra någon hennes reaktioner. Jag får försöka låta bli att värdera rektionerna, låta dem komma, låta dem få sitt uttryck och följa med på resan mot avklingande. Kontakten över tid med den som drabbats bekräftar att de starka reaktionerna lägger sig. Jag försöker uppmuntra till att inte tillbringa för mycket tid ensam i samband med det svåra som har hänt. Vi människor behöver varandra, särskilt när livet känns ogreppbart. Ensamhet kan förvärra vårt mående. Finns det någon som kan sova hos dig? Vet du vem du ska ringa om det blir outhärdligt? Vem är din närmaste vän? Ska vi försöka få tag i henne? Jag hör av mig till dig imorron och kollar hur du har det.
Det finns faktiskt saker som vi kan göra själva när vi hamnar i en tung och svår situation. Saker som hjälper oss på både kort och lång sikt. Det är grundläggande saker som vi kan ha kontroll över. Att vi äter regelbundet, att vi promenera en stund om dagen, att vi försöka sova när vi blir trötta och viktigast av allt: vara med nära och kära. Vi behöver omsorg och kontakt med de vi känner oss trygga med. Dessa saker stärker vår förmåga att hantera och klara det svåra vi går igenom.
I mina möten med människor som drabbats av kris har jag lagt märke till att min maktlöshet paradoxalt nog är en tillgång. Jag kan inte göra något för att ändra på det som hänt. Det finns inga ord eller löften som i den stunden kan trösta. Det enda jag kan göra är att acceptera verkligheten som den är. Det enda jag kan göra är att ta emot min medmänniska i det skick hon är i just nu. Det finns faktiskt några få saker som jag kan göra för henne: jag kan ge av min tid, jag kan ge henne utrymme att formulera sig genom att jag är tyst och ställer öppna frågor, jag kan ge av min närvaro. Dessa få saker visar på att jag står ut med detta förfärliga tillsammans med dig. Du är inte ensam i detta. Det är tungt och hårt, men du är inte ensam. Jag upplever att om jag försöker ha ett accepterande sätt, ett närvarande sätt och ett försiktigt utforskande sätt så är det lugnande och läkande för den som drabbats.
Hopp är ett viktigt ord i kristen tradition. Ur mitt perspektiv som kristen och medarbetare i Sjukhuskyrkan är hoppet tillsammans med kärleken och tron det som bär i livets svåraste situationer. Hopp brukar ofta avbildas som ett ankare. Hoppet är vårt existentiella ankare. Låt oss tillsammans värna om hoppet, bära hoppet och förmedla hoppet.
Daniel Biel, sjukhuspräst i Kristianstad