”Väntetiden för samtalsstöd på psykiatrimottagningarna är livsfarligt långa”

För drygt två år sedan avslutade Rebecka sitt liv, 23 år gammal. Hennes mamma Karianne Bråthen Ohlson är övertygad om att dottern ville leva.

Rebecka var väldigt samhällsintresserad. Efter gymnasiet läste hon först till sjuksköterska men fick en väldigt tuff praktik på infektionsavdelningen under pandemin och bestämde sig i stället för att studera till socionom i Karlstad.

Rebecka hade mått bra en lång period. Hon trivdes med sina studier och sina kurskamrater. På våren började hon må sämre igen och sökte vård. Det fanns sedan tidigare en stark misstanke om bipolaritet.

Rebecka uttryckte själv i kontakt med vården att hon behövde samtalsstöd men fick veta att väntetiden för detta var ett år.

– Något jag inte förstår är att det finns annonser överallt online om psykologhjälp i olika appar. Men väntetiden för samtalsstöd på psykiatrimottagningarna är livsfarligt långa.

Kvar finns förutom Rebeckas mamma även hennes pappa Henrik, lillasyster Viktoria, storebror Kasper och familjens två hundar. Familjen har i efterhand anmält till Ivo och till Löf och fått rätt i att Rebecka inte fick den hjälp hon behövde.

– Den medicin hon fick, utan vårdplan och uppföljning, skulle sättas in med försiktighet vid misstanke om bipolaritet. Det skulle ske under noggrann uppsikt under insättningsfasen. Bland biverkningarna ingick självmordstankar, sömnsvårigheter och försämring, säger Karianne.

Karianne säger att den enda lösning hon ser för att hantera livet efter Rebecka är att hitta någonting meningsfullt, att hjälpa någon annan.

– I Spes stödgrupp på Facebook väcktes ett stor engagemang i mig. Det är så många andra familjer som beskriver liknande som vi upplevt. Inom den somatiska vården finns fasta rutiner med uppföljning om det handlar om säg ögon eller hjärta och det är ofta specialistläkare som behandlar medan antidepressiv medicin ofta skrivs ut på vårdcentralen. Det känner jag starkt att jag vill göra någonting åt.