”Förväntningarna låg som en stor klump i magen”
Julen är i antågande men det där med jul är inte riktigt min grej. Trots att jag är vuxen kommer alltid min barndoms jular tillbaka så här års och trycker på mig en del ångest. Som liten tjej kände jag alltid en stor oro när julen närmade sig och förväntningarna låg som en stor klump i magen. Förväntningar som höjdes för varje dag ju närmare julen kom och nedräkningen startade redan vid advent. Nedräkning mot en stor tickande bomb. Under min uppväxt hade jag år efter år samma önskan högst upp på min önskelista och då handlade det inte om saker jag ville ha. På min önskelista handlade det bara om att få en lugn och stämningsfull jul men framför allt en nykter jul. Tyvärr var det bara en liten flickas önskan som gång efter gång försvann bort i fjärran. Julen för mig var bara en illusion från vykortsvackra Jenny…
#Inte bara en siffra
Cirka 1500 människor försvinner från oss genom självmord varje år. Bakom varje siffra finns en människa, och sörjande efterlevande. Möt några av oss i Spes bildspel som togs fram i samband med Survivors of Suicide Loss Day.
”Det finns hopp”
För nio år sedan förlorade Åsa Kjell sin man, sina barns pappa, i självmord. Hon vill berätta för dig som nyligen mist någon att sorgen ändras över tid även om den aldrig försvinner. Det finns hopp. Vem var Nicke? – Mina barns far, min stora kärlek, tog sitt liv den 27 juli 2013. När han dog, dog en del av mig. Allt förändrades den dagen och inget är sig likt efter det. Vi hade levt ett helt liv tillsammans. Vi träffades i sjätte klass och fick fyra barn tillsammans. Hur har din förlust påverkat dig? – Det går inte en dag utan att jag påminns om barnens och min stora förlust. En far kan inte ersättas. Jag är mer ödmjuk. Mindre dömande. Jag vet hur svårt livet är och att det kan förändras på en sekund. Som att blåsa ut ett ljus. Ett liv är släckt för alltid. Vad har hjälpt…
”Att möta andra med samma erfarenheter och som förstår precis hur man känner är oerhört värdefullt”
”Jag förlorade min bror Anders i självmord den 10 april 2019. Han blev 40 år. Egentligen är begreppet ”psykologisk olycka” en bättre beskrivning av vad som hände. Anders fick en psykos och var inte sig själv de sista timmarna i sitt liv, det var troligen rösterna i hans huvud som sa till honom att göra det han gjorde. När detta skedde bodde Anders i Tokyo med sin hustru och det var hon som ringde mig den där morgonen i april och berättade att han hade tagit sitt liv. Just detta; att han befann sig i ett land långt, långt borta gjorde det svåra ännu svårare. Vi fick veta att om vi ville ta ett sista farväl av Anders var vi tvungna att komma till Tokyo senast inom fem dagar men varken jag eller mina föräldrar orkade uppbåda kraft och ork till att organisera en resa till Japan i det läget.…
”Förståelsen som jag inte hade fått hos psykologen fick jag istället hos Spes”
Martin blev endast 25 år. När han tog sitt liv hamnade hela familjen i ett avgrundsdjupt mörker. För att få kraft att bearbeta sina känslor, kom organisationen Spes att spela en stor roll. – Den viktigaste funktionen för Spes tycker jag är att inge hopp, visa att det går att leva vidare. Spes betyder ju hopp på latin, säger Carina Persson, mamma till Martin. Carina Persson möter upp strax utanför Vägga kyrkogård med ryggen mot ett solglittrande hav och öarna utanför Hovenäset, Kungshamn. Hon går igenom huvudingången och dess dubbla järngrindar, passerar mellan fyrkantiga murstolpar med kors och går längst med en rak grusgång kantad av tuktade oxelträd. Carina stannar vid en nedsänkt liten gravsten omgärdad av en rundel med vitt grus. Inskriptionen lyder: ”Kingen”, Martin Hartvigsson 1991-2016– Han var verkligen Kingen. Martin tog plats, hjälpte alla, stöttade människor, fanns till för allt och alla, säger Carina. Psykologisk olyckshändelse Martin…
”Det går att överleva hur omöjligt det än kan kännas.”
Towe Samuelsson – berätta om din förlust. – Jag har förlorat min dotter Linn. Hon var min äldsta och så glad och full av liv. Hon stod mig nära dels för att jag fick henne strax före jag fyllde arton år och dels för att vi levde nio år bara hon och jag. Vi fyllde åren med mycket skratt och glädje trots att vi inte hade råd med mycket, vi hade varandra. Linn var en väldigt omhändertagande och varm människa och hennes vänner var ofta hos oss även när hennes lilla syster Ida kom. Det var tufft att växa upp och lätt att hamna fel och det kämpade Linn med under sin tonårstid. När hon närmade sig tjugotre trodde jag att stormen blåst över men den andra juni fanns hon inte längre hos oss. Hur har din förlust påverkat dig? – Förlusten förstörde min bild av mig som mamma och för ett…
”Hon kan ju omöjligt vara död om hon ska komma hit”
”Min systers självmord är mitt livs stora sorg. Men ur den vaknade ett helt nytt medmänskligt engagemang. Klockan var halv tre när jag och min sambo väcktes av att det bultade på dörren den där julinatten för fem år sedan. Utanför stod två poliser. De hälsade artigt och beklagade att de måste meddela att min lillasyster tyvärr påträffats död i sin bil. Min yrvakna hjärna protesterade våldsamt. Min syster skulle besöka oss två dagar senare. ”Hon kan ju omöjligt vara död om hon ska komma hit” studsade det i huvudet. Polisen nämnde något om ett avskedsbrev. Benen skakade så mycket så jag fick sätta mig. Det var som att mina knän var den enda delen av mig som förstod att livet just hade förändrats. Helena var tre år yngre än jag. En lojal och omtänksam vän och stor djurälskare. Hon var kreativ, pysslig och eftertänksam. Hon brann för miljöfrågor och…
”Jag förlorade min syster som också var min bästa vän”
Vem var personen du mist? – Jag har förlorat min storasyster Åse. Hon var inte bara min syster utan också min bästa vän. Hon hade ett underbart skratt! Åse kämpade med psykisk ohälsa under många år men sökte inte hjälp för det. Jag stöttade henne så gott jag kunde. Jag förstod aldrig riktigt hur illa det var. Under hennes sista levnadsår gled hon ner i en djup depression. Då sökte hon psykologisk hjälp och jag pustade ut och trodde att allt skulle bli bra till slut, men hon orkade inte kämpa mer. Jag förlorade henne 27 februari 2007. Hur har din förlust påverkat dig? – Det förändrade hela mig och mitt liv. Jag mådde fruktansvärt dåligt, blev sjukskriven på grund av djup depression och PTSD. Det är snart 15 år sedan Åse dog men jag kämpar än idag med ångest och minnesbilder. Förlusten av min älskade syster har gjort mig oerhört…
”Det här är livräddande verksamhet”
När Helene Anderssons son Simon mådde dåligt hade hon inte en tanke på att han skulle kunna ta sitt liv. Men det gjorde han, 17 år gammal. Nu är hon engagerad i SPES Jönköpingskrets och är suppleant i styrelsen för riksförbundet. Helene är gymnasielärare och har en önskan om att föreläsa för föräldrar och lärare för att öka kunskapen om suicid och vad man kan göra om någon mår dåligt. – När min son Simon gick bort så visste jag ingenting om självmord. I min värld fanns inte att han kunde dö över huvud taget. När jag förstod att han mådde dåligt, det var precis innan jul 2010, kom jag i kontakt med psykiatrin men fattade ingenting. Jag tror att föräldrar behöver mer kunskap om vad man kan göra om ens barn mår dåligt och om var det finns hjälp att få. Även om ens barn inte mår dåligt nu…
”Jag vet idag att det inte var mig han lämnade”
– Jag förlorade min pappa. Väldigt oväntat och brutalt. Min dotter har försökt ta sitt liv flertalet gånger men vi har lyckats vända det tillsammans. Även om rädslan för att det ska upprepas inte försvinner helt. Hur har din förlust påverkat dig? – Enormt! Det har lämnat ett stort öppet sår och ett stort frågetecken. Varför? Pappa varför? Varför sa han inget? Hade han ont? Var han rädd? Hade vi gjort något fel? Hur länge har han mått dåligt? Jag blir aldrig samma människa. Jag är så tacksam för varje dag jag får med min familj, men jag har också blivit så otroligt rädd för att förlora dem omkring mig. Om jag blir ovän med någon som jag bryr mig om blir jag livrädd att de ska försvinna, ta livet av sig och att jag får leva med det. Vad har hjälpt dig i din sorgebearbetning? – Prata, prata, prata,…
