”Jag vill att min dotters vilja att göra gott ska få fortsätta leva kvar”
Jag heter Sibylla Modig och förlorade min näst äldsta dotter Rebecka i februari 2022, 12 dagar efter hon fyllt 26 år. Hon hade under många år lidit av psykisk ohälsa och sjukdomen tog hennes liv. Rebecka hade en vilja att göra gott för andra, hon fanns för sina vänner och genom hennes yrkesval att bli sjuksköterska kunde hon också göra det. Jag vill att min dotters vilja att göra gott ska få fortsätta leva kvar och det kan jag göra genom att bli samtalsledare och finnas som stöd för andra som blivit efterlevande. Jag arbetar som distriktssköterska och började som vårdsamordnare inom psykisk ohälsa på hösten samma år som min dotter avled. En rädsla jag hade var att det skulle bli för tungt att möta andra människor som mår dåligt men det blev inte så. Jag kunde istället använda det jag gått igenom till att hjälpa andra och det hjälper…
Hans – en av våra volontärer i Spes stödlinje
Alla som är aktiva i Spes har förlorat någon i suicid. I septembernumret av vår medlemstidning Förgätmigej får vi bland andra möta Hans Petersson som oväntat miste en av sina söner, Henrik, 2018. Henrik skulle fyllt 23 men orken tog slut. Kvar blev familjen och vännerna med alla sina frågor. Numera bemannar Hans Spes stödlinje en gång i månaden från sitt hem i Nyköping och tar emot Förgätmigejs utsända för ett samtal om Henrik och om sorgbearbetning.
”Hon kan ju omöjligt vara död om hon ska komma hit”
”Min systers självmord är mitt livs stora sorg. Men ur den vaknade ett helt nytt medmänskligt engagemang. Klockan var halv tre när jag och min sambo väcktes av att det bultade på dörren den där julinatten för fem år sedan. Utanför stod två poliser. De hälsade artigt och beklagade att de måste meddela att min lillasyster tyvärr påträffats död i sin bil. Min yrvakna hjärna protesterade våldsamt. Min syster skulle besöka oss två dagar senare. ”Hon kan ju omöjligt vara död om hon ska komma hit” studsade det i huvudet. Polisen nämnde något om ett avskedsbrev. Benen skakade så mycket så jag fick sätta mig. Det var som att mina knän var den enda delen av mig som förstod att livet just hade förändrats. Helena var tre år yngre än jag. En lojal och omtänksam vän och stor djurälskare. Hon var kreativ, pysslig och eftertänksam. Hon brann för miljöfrågor och…
Vår väg i sorgen
Regnbågsfamiljen med vänner och husdjur hjälpte dem att överleva. Katten Tass och Aurora lever i symbios sedan nio år. Tass har funnits vid Auroras sida när hon gjorde sin förlust för snart sju år sedan, och därefter förlorade sin mamma och pappa i missbruk. I alla Auroras dagböcker efter förlusten 2016 står det att hon måste överleva detta för Tass skull.– Hon har burit mig genom mina förluster. Hon lämnade aldrig mig och jag ville inte lämna henne. Utan henne hade jag med 100 procents säkerhet tagit livet av mig, berättar Aurora. Vännerna i den stora familjen turades om att vaka över henne dygnet runt i över fyra månader efter förlusten. En av dem var Frida Ohlsson som är en av Auroras bästisar sedan 15 år tillbaka. De är ett gäng bästa vänner som är en stor familj där husdjuren tar stor plats. Läs artikeln om Aurora och Frida från…
”Förväntningarna låg som en stor klump i magen”
Julen är i antågande men det där med jul är inte riktigt min grej. Trots att jag är vuxen kommer alltid min barndoms jular tillbaka så här års och trycker på mig en del ångest. Som liten tjej kände jag alltid en stor oro när julen närmade sig och förväntningarna låg som en stor klump i magen. Förväntningar som höjdes för varje dag ju närmare julen kom och nedräkningen startade redan vid advent. Nedräkning mot en stor tickande bomb. Under min uppväxt hade jag år efter år samma önskan högst upp på min önskelista och då handlade det inte om saker jag ville ha. På min önskelista handlade det bara om att få en lugn och stämningsfull jul men framför allt en nykter jul. Tyvärr var det bara en liten flickas önskan som gång efter gång försvann bort i fjärran. Julen för mig var bara en illusion från vykortsvackra Jenny…
”Jag vill hjälpa och sprida kärlek till efterlevande som mist någon i suicid”
Den femte december är det internationella volontärdagen, en av FN:s temadagar. Vi har ställt några frågor till Nathalie Henningsson Ramos som är med och bemannar vår stödchatt. Som alla dagar vill vi tacka alla våra 130 ideellt aktiva runt om i landet som ger hopp och stöd till andra som drabbats av att förlora någon i suicid! Vi kan inte nog understryka hur viktiga Spes stödpersoner är för föreningen och för medlemmarna. Utan dem inget Spes! Varmt tack till er! Varför blev du aktiv i Spes? – Kort och enkelt; för att jag vill hjälpa och sprida kärlek till efterlevande som mist någon i suicid. Min mamma Sol-Britt tog sitt liv sommaren 2011 och lämnade ett stort tomrum hos mig och många andra. Jag sökte mig snabbt till Spes ungdomsträffar i Göteborg och jag tyckte att det var väldigt givande och bra. Det kändes skönt att inte känna att jag…
”I Spes mötte jag människor som verkligen förstod”
”Jag heter Marianne Nilsson och vi förlorade vår då 24-årige son Claes i självmord för snart tio år sedan. Tio tunga år, som jag inte önskar att någon människa skulle behöva gå igenom. Claes gav mig en sista värdefull insikt, genom att han kom hem sista veckan, och trots sin depression uttryckte så mycket tankar och känslor. Sista dagen i sitt liv berättade han om mobbning under högstadiet. Det känns som en gåva att han hjälpte mig att förstå det som jag inte kunde förstå. Jag litade alltid fullständigt på honom, och gör det även angående detta. Skuldkänslorna är naturligtvis något jag måste bära med mig varje dag. Jag hamnade därefter själv i en djup depression, och har fått insikt i hur det är att inte vilja leva mer. Jag fick hjälp att överleva genom psykiatrin, och Spes gemenskap var oerhört betydelsefull. Här mötte jag människor som hade samma erfarenheter,…
”Trettio bussar med femtio personer i varje – så stort är problemet”
Katrin Thorsell – varför blev du aktiv i Spes? – Min son Simon tog livet av sig den 29 november 2014. Han blev 24 år gammal. I början fanns ingen hjälp för oss som blev kvar. Efter ett halvår gick jag ut på Facebook och sökte på ordet självmord och hittade till stödgruppen där. Där fann jag samhörighet med andra som förlorat på grund av självmord och det hjälpte mig att träffa andra som förstår. Så småningom valde jag att bli intervjuad i Falköpings tidning, Göteborgsposten och i Hemmets veckotidning eftersom jag tycker att det är viktigt att prata om psykisk ohälsa och självmord. Min pojk mådde inte bra i flera år innan han dog så jag har fått stor erfarenhet av det. Simon sade en gång ”om jag tar mitt liv så får du prata om hur det är att må dåligt och inte få den hjälp man behöver.…
”Jag vill ge tillbaka av mina erfarenheter”
Monica Jonsson – berätta om ditt arbete i stödlinjen – Eftersom Spes gett mig så mycket vill jag ge tillbaka av mina erfarenheter till andra som behöver stöd och hjälp. Det bästa med att sitta i Spes stödlinje är att kunna lyssna och hjälpa andra människor som är i samma situation som jag en gång varit. Det som driver mig vidare är att jag kan lyssna och stötta utifrån mina erfarenheter och det blir en god känsla hos mig. Efter den här tiden har jag haft många fina samtal men ibland tunga och jobbiga. Det är inte enbart efterlevande som ringer utan även andra människor med psykisk ohälsa och akuta suicidtankar. Vi som sitter i stödlinjen är medmänniskor och inga experter.
”Samtalen gav mig kraft att ta mig vidare i sorgearbetet”
Thomas Lövgren – Varför blev du aktiv i Spes? – Efter att min dotter Ellinor tog sitt liv 2011 tog jag kontakt med Spes för att vara med på samtalsträffarna. Jag tyckte att de träffarna hjälpte mig mycket och det kändes bra att få prata om vad som hade hänt och få lyssna på andra som varit med om att förlora någon närstående på liknande sätt. Det fanns en stor förståelse för vad man hade gått igenom och samtalen gav mig på något sätt en kraft att ta mig vidare i sorgearbetet. Eftersom träffarna hade hjälp mig så bestämde jag mig efter en tid att själv engagera mig i Spes för att stödja andra efterlevande och hjälpa till med det suicidpreventiva arbetet. På ett årsmöte i Västra kretsen blev jag först invald som styrelsemedlem och något år senare engagerade jag mig även som kontaktperson och samtalsledare. Vad arbetar du med…